LIL' BABUSTYLE - The truth is mine

Kategori: Tankar & känslor

Worrying will never change the outcome

Don't think too much. You'll create a problem that wasn't even there in the first place.
Worrying is using your imagination to create something you don't want.
 
Jag är en mästare på att manipulera mig själv och trycka ner mig själv under ytan. Jag är en mästare på att oroa mig och stressa upp mig i onödan. Jag är en mästare på att ta förhastade slutsatser. Jag är en mästare på att skapa någonting som inte finns där från början. Jag är en mästare på att få mig själv må extremt dåligt över saker och ting. 
 
Jag är en mästare på att bry mig allt för mycket om andra och allt för lite om mig själv. Jag är en mästare på att ställa upp för andra när jag är den som behöver hjälp. Jag är en mästare på att offra mig själv för andra. Jag är en mästare på att undvika samtal som inte leder någonstans eller som är för personliga. Jag är en mästare på att hata mig själv och allt vad jag innebär.
 
En mästare på att manipulera tankar och beteenden.
En mästare på att oroa mig och få mig själv må dåligt.
En mästare på att kväva mig själv.

We all have stories we don't like to talk about

 

Jag brukar inte prata om den delen av mitt liv så mycket. Kanske beror det på att jag är rädd för alla reaktioner, eller för att människor ska döma mig utifrån vad de tror. Kanske skäms jag för det.  Jag har enda sen jag tog mig ur det velat glömma alltihop, men det är en del av mitt liv och det kommer jag inte undan.  Jag kallar det för den mörka tiden. Vill ni veta hur jag tog mig ur mitt tablettmissbruk så kan jag även göra ett inlägg om det.


Det är många år sen det fick sin början. Helt från ingenstans. Jag kan inte minnas exakt när eller vad det var som hände. Men mitt liv valde att ta en enorm vändning. Jag försökte förklara för alla, både mina föräldrar, vänner och lärare. Men ingen lyssnade på mig. ”Du är tonåring, det är bara en fas” var det jag fick höra. För ett tag trodde jag dem, men allt efter som tiden gick så insåg jag att det var mycket mer än så. Jag försökte verkligen förklara och be om hjälp. Men ingen gjorde någonting.


Smärtan blev extremare och extremare. Jag visste inte vart det kom ifrån. Huvudvärk hade jag haft någon gång ibland i mitt liv, men nu var det mer än så. Illamående, yrsel, ljud- och ljuskänslighet. Jag blev mer och mer irriterad. Jag kunde inte koncentrera mig på någonting. Jag låg för det mesta i ett mörkt rum. Där spenderade jag 6 av 7 dagar i veckan. Det var så mitt liv såg ut. Men de andra hade en annan uppfattning. Det gick rykten om att jag skolkade, att jag inte ville leva, att man skulle tycka synd om mig. Att jag bara struntade i skolan. Helt plötsligt var jag i centrum av andras liv. Helt fel hade de inte, för jag ville inte leva. Inte så där. Men jag ville inte dö.


Mamma började köpa huvudvärkstabletter åt mig, utöver de mediciner jag fick utskrivet av läkaren. Jag gillade inte att ta tabletter, men jag behövde det. Jag började med en tablett. Men efter ett tag insåg jag att det inte funkade. Jag hade över 90% frånvaro i skolan och de hotade med att jag skulle få underkänt i alla ämnen, även i det ämnet som jag var bäst på. Jag riskerade att behöva gå om årskursen. Jag hade läkarintyg, men det brydde de sig inte om. Jag fick anonyma brev i mitt skåp, sms och meddelanden på andra sociala medier om hur synd det var om lilla mig, att jag sökte uppmärksamhet och trodde att jag var någon.


Jag var tvungen att prestera bättre. Jag ökade dosen på tabletter och trotsade smärtan och gick till skolan. Det var rena helvetet. Allas blickar var riktade mot mig. De trodde väl att jag var psykiskt sjuk eller något. När tabletterna slutade hjälpa så tog jag fler. Jag var ju tvungen att vara där. Tvungen att göra mitt bästa. Ville de inte förstå så fick jag ta saken i egna händer. Mamma började bli misstänksam. ”Men jag köpte ju ett paket tabletter i förrgår!?” ”Ja, jag vet, mamma. Men jag glömde dem i skolan”. Och så köpte hon fler. Jag kunde ljuga så bra att jag fick min mamma att tro på mig. Hon ville ju inte att jag skulle ha ont. Sanningen var att tabletterna var slut. Hur skulle jag annars kunna göra bra ifrån mig?


Mamma blev mer misstänksam och slutade köpa tabletter. Innan hade hon lagt flera hundra i veckan på det. Då fick jag gå steget längre och köpa det själv. Jag sparade nästan alla mina pengar så att jag kunde köpa på mig tabletter så att jag hade, ifall det skulle krisa. Jag insåg aldrig hur många jag faktiskt tog, men det skulle inte dröja länge förrän jag var uppe i 20-25 tabletter om dagen. Och det blev bara värre och värre...


... Och det var ingen som märkte någonting.

Om mötet jag var på igår

Okej, idag är jag lite lugnare. Jag har tänkt, känt efter, samlat tankar och pratat med min arbetspsykolog. Som jag sa så överreagerade jag nog, men just där och då kändes det så hopplöst. Kan inte påstå att det känns bättre nu, men jag har fått lite mer förklarat i alla fall. Den glada nyheten var att jag äntligen har kommit in på Stegen (ni som har följt med ett tag vet att jag hade möte där i januari om inskrivning), den dåliga nyheten var att det var inte alls som jag tänkt mig och de gav mig falska förhoppningar. Det har blivit fel någonstans och inte den bästa kommunikationen. Jag förväntade mig något helt annat än vad hon jag hade möte med igår berättade om programmet. Jag har tjatat om i ett halvår att jag vill ut på praktik, helst på ett hunddagis, och helst så snart som möjligt. Jag mår extremt dåligt över att vara hemma hela dagarna. Jag behöver något att göra, något att se fram emot, något att vara glad över. Veta att jag behövs. Jag har gått hemma sen i september och tog en paus till januari då jag var inne i en dålig period. Men sen i januari har jag tjatat om att få komma ut på praktik. Men det har varit lite strul med det där och jag var tvungen att komma in på det här programmet först. Nu när jag är inskriven så fick jag något helt annat förklarat för mig och jag får vänta ytterligare innan jag får komma ut på praktik.


Jag var så arg och ledsen igår, samtidigt som jag var glad att jag kommit in på programmet. Men det var inte alls som jag tänkt mig och det kändes bara som jag har fått falska förhoppningar och att arbetsförmedlingen och alla andra program och myndigheter bara leker med mig. Jag har funderat starkt på att flytta till en annan stad, kanske flytta in till någon som vill ha en inneboende och börja om på nytt där. Eller så sjukskriver jag mig för resten av mitt liv. Ett tredje alternativ är att skita i allt och bara ta mitt pick och pack, köpa en flygbiljett till ett varmt land och bosätta mig där, på stranden.


Jag orkar inte riktigt förklara vad Stegen är för något, för mig är det bara komplicerat alltihop just nu och jag är så förvirrad. Får nog reda på mer vid nästa möte som är om två veckor. Men ni kan läsa här (länk) vad de själva har skrivit om programmet.

I feel like I'm waiting for something that will never happen

Så, då kom vi fram till den stunden då jag skulle berätta vad det var för möte och den "glada nyheten" som jag inte längre är säker på att den är så "glad". Helt ärligt vet jag inte. Känner mig tom, samtidigt som jag har så många känslor och tankar. Jag är mest besviken. Jag kan inte sätta ord på hur jag känner. Jag är alldeles för upprörd, ledsen och arg just nu. Kanske överreagerar jag. Men det är såhär jag känner. Jag kan inte prata om det nu. Berättar för er någon dag när jag har lugnat ner mig och kan samla mina tankar och skriva ner dem i text. För just nu bara snurrar det och jag är förvirrad. Lite ledsen. Lite arg. Lite frustrerad. Lite glad. Jag är lite av allt möjligt. Är så trött på att inget går bra för mig.


Ibland känns det verkligen som jag är ett hopplöst fall...

Just because you can't see it, doesn't mean it doesn't exist

Det är helt omöjligt att ens försöka förklara. Smärtan. Frustrationen. Skammen. Hatet. Jag försöker vara så normal som möjligt när jag är med vänner och runt människor, och oftast lyckas jag med det. Men ibland brister det. Och jag skäms. Jag hatar att visa mig så otroligt svag. Även om andra säger att "det är lugnt, jag dömer inte" så tar det hårt. När man är i en sån olidlig smärta så vill man inte synas. Man vill inte att andra ska se en. Man vill försöka hålla masken så länge det går. Man vill inte vara till besvär för någon. Man vill inte att andra ska behöva ta hänsyn till ens tillstånd eller situation. Man vill bara vara. Man vill inte se hjälplösheten i ögonen på den andra personen när man visar sin smärta rakt ut. Därför håller man masken. Därför kämpar man mot sin egen kropp tills man till slut inte orkar mer. Eller tills man kommer hem. Då kan man gråta och skrika i timmar. Man kastar saker omkring sig, man slår, man hatar och man vill bara dö. Där och då. Man skäms. Man lider.


När smärtan sen avtar efter en timme, en dag, ett dygn eller en vecka, så börjas allt om igen. Dags att ta på sig masken. Dags att försöka vara stark. Dags att kämpa in i det sista för att inte låta någon annan se dig. Och sen är det dags att skrika, gråta och hata tills du inte längre orkar mer. Det är en ond cirkel som är svår att ta sig ur. Det är så svårt att förklara för någon som inte känner smärtan, frustrationen, skammen och hatet, som du gör. Som inte vet vilken kamp det är varje dag att ta sig ur sängen, att överleva dagen och förbereda sig för nästa dag.

Hur kan de göra såhär mot oss?

Bildlänk

 

NEEEEEEEJ! Okej, alla ni som älskar serier - ni förstår min känsla. Det var säsongsavslutning för The Originals i torsdags (eller ja, i fredags i Sverige) men jag har inte hunnit se det förrän nu. Avsnittet var riktigt spännande och slutade riktigt bra, så pluspoäng på det! Men jag får alltid en klump i magen och hjärtat krossat när jag vet att det är ett bra tag innan nästa avsnitt eller säsong börjar. För vem orkar vänta!? Förra året fick jag sån ångest, för jag skulle behöva vänta i 5 månader innan nästa säsong skulle komma ut. 5 månader! Det var hemskt. Ni vet, ens favoritserie och allt. Jag gissar på att ni kan relatera. Man känner sig enormt tom inuti. Man vet inte vad man ska göra med sitt liv längre...


Men nu till min stora chock: The Originals säsong 4 kommer inte ut förrän 2017!! Alltså, vaaa? Hur ska jag kunna vänta så länge!? Varför gör de så här mot mig? Förra året var det 5 månader, nu är det minst 7 månader! På riktigt, just nu vet jag inte hur jag ska överleva. Jag hatar när alla serier i princip har säsongsavslutning samtidigt och jag hatar att vänta så länge på nästa avsnitt. Okej, jag förstår att skådespelarna och alla de andra behöver semester, pauser osv. Men kom igen... de kan inte göra så här mot oss....     På tal om serier så trodde alla att Switched at Birth skulle komma ut i augusti det här året, men neeeej, det kommer också ut nästa år. Och Prison Break kommer inte ut förrän nästa år. VAD ÄR DET HÄR!?

Idag är det 5 år sedan...

Älskade, underbaraste Ronja. Idag är det 5 år sedan du lämnade mig. Det gör fortfarande lika ont. Jag försöker att inte tänka på det så mycket. Personerna i min närhet tycker att jag ska leva i nuet. De vill inte att jag ska glömma, men de vill heller inte att jag ska älta och tänka så mycket. Men det är så svårt att låta bli att tänka på det när jag ständigt blir påmind om dig hela tiden. Dagar som t.ex. din födelsedag eller som den här dagen, när du fick somna in och slippa all smärta. Jag ville vara självisk. Jag hatade mig själv för att jag övergav dig. Men jag kunde inte se dig lida. Jag kunde inte se dig med smärtan och utan livsglädje i ögonen. Du var en riktig kämpe. Du kämpade ända till slutet. Du kämpade så mycket du kunde tills du helt enkelt inte orkade mer. När kroppen inte orkade bära. Jag minns dig för den krigare du var. Du var enormt speciell på många sätt och vis. Du var också min första hund. Du var den som räddade mig från att bli hundrädd efter attacken jag var med om. Du lärde mig att vara envis. Du lärde mig att inte låta folk styra och ställa med mig.


Du gjorde mer för mig än du någonsin kunnat ana. Så små grejer som betytt så mycket för mig. Jag påminns ofta av de där dumma sakerna jag störde mig på, men som gjorde dig speciell. När du blev skitarg för att du inte fick en godis när du varit ute, när du kunde morra och skälla och försöka prata i timmar tills du fick som du ville, när du snodde godis från mig, men enbart de med papper på för att du skulle kunna ta av pappret. Eller när jag kom hem från stan och jag såg dig ligga halvt under min säng och käka upp min ostbågspåse. Eller när vi skulle laga mat och vände oss om en sekund och all mat var borta och du såg väldigt belåten ut där på golvet. Eller de gångerna du skulle ligga i rabatten och förstöra alla blommor, trots att du visste att du inte fick oah vi sa till dig. Men jag minns också hur beskyddande du var, hur du tröstade mig när jag mådde dåligt, hur du älskade att springa i skogen och blev arg när jag gömde mig. Jag minns också hur underbar mamma du var till Bebis och de andra valparna. Och hur du lurade ner mig från soffan, gick till dörren och visade att du ville ut - när du egentligen sprang tillbaka och tog min plats i soffan.


När du gick bort så fick jag höra "skaffa en ny hund" eller "det var ju bara en hund". Jag blev så arg, så ledsen. Du var inte bara en hund. Du var en familjemedlem. Du var ljuset i mitt liv. Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle klara mig utan dig. Alla nätter jag låg med dig tätt intill när du var sjuk, rädd för att somna för att jag var rädd att du skulle sluta andas när som helst. Vi tog hand om varandra. Vi fanns där för varandra. Du var mycket mer än bara en hund. Du var en av familjen. Du var min livsglädje. Du var min kämpaglöd. Du var mitt allt.


Och ikväll, kära Ronja, så tänder jag ett ljus för dig.
Jag älskar dig och saknar dig enormt mycket.

Fråga till er: Skulle ni vilja ha en frågestund om min sjukdom?

Nu tänkte jag ta upp det här med frågestund. Egentligen gillar jag inte frågestunder, för man får i princip inga frågor ändå. Men jag har fått så himla många frågor till och från om min sjukdom, t.ex. om jag har ont varje dag, hur det påverkar min vardag, vad det är för något, om jag har sökt hjälp, vad jag tar för mediciner osv osv. Och det är tråkigt att svara i kommentarsfältet, då personerna som frågar oftast inte ser det. Och att ta upp i enskilda inlägg känns lite tråkigt när det är såna frågor som egentligen inte krävs så långa svar till.

Så nu tänkte jag fråga er om ni skulle vilja ha en frågestund som bara handlar om min sjukdom? Om ni vill fråga något men inte riktigt vet vad ni ska fråga så finns det massor av inlägg under kategorin "att leva med kronisk smärta". Det är alltså Kronisk Daglig Huvudvärk med inslag av kraftiga migränanfall jag har. Och på grund av det så lider jag även av panikångest och ångest och en del skulle tro att jag lider av social fobi då jag helst undviker människor så mycket som möjligt. Jag har även enorma sömnsvårigheter i vissa perioder. Och i princip allt det här är i samband med min sjukdom.


Snälla, ta er tid att svara på den här enkla frågan, om ni är intresserade av en frågestund eller inte. För är det bara några få som vill ha det så vet jag inte om det är någon idé. Men har ni massor av frågor (ni kan fråga vad som helst som har med ämnet att göra) så får jag nog ihop en frågestund ändå.

När ingenting känns bra och du vet inte varför

Det här har varit en sån otroligt seg dag. Jag orkar inte. Huvudvärken har varit jobbig och tröttheten har slagit ut mig nästan helt. Jag har inte ens haft ork att glo på serier en tråkig dag som denna. Känns som jag bara ligger i min säng och väntar på bättre tider. Har ingen lust att kika in bloggar eller svara på kommentarer heller. Dessutom försvann sommarvädret. Kallt och grått ute. Jag hade i alla fall en ganska bra dag igår, så jag antar att jag förtjänar att må såhär idag. Å andra sidan kunde det också ha varit betydligt värre.


Har en sån här dag när ingenting är bra, ni vet? Mitt feed på Instagram är typ förstört (av någon anledning så har jag börjat bry mig enormt mycket om det på senaste tiden...?), inga kläder sitter snyggt på mig, jag har blivit så dålig på att fotografera så jag skäms så sjukt mycket,  jag har tröttnat på mina mobilskal, jag har inte fått mina pengar än, jag är riktigt trött på mitt rum och vill göra om igen (trots att jag gjorde om precis innan jul), jag vill ha en ny dator, osv osv. Ja, ni förstår. Ingenting är bra just nu och självklart är det i princip bara småsaker som gör att det inte är bra. Detaljer är viktigt för mig. Har svårt att se helheten och fastnar alltid vid detaljerna. Ska lägga mig under täcket och dö nu (inte bokstavligt talat då), och hoppas på en bättre dag i morgon.

It's just a bad day, not a bad life

Idag är jag väldigt låg. Idag hatar jag livet. Jag hatar min kropp. Jag hatar det svenska vädret just för att jag inte kan njuta av den just idag.  Jag hatar att jag inte är så stark som jag vill vara. Jag hatar att jag inte är utomlands just nu. Jag hatar att jag inte mår bra just nu. Jag hatar att mitt liv står still. Jag hatar att jag känner mig ensam.Jag hatar att jag inte har ork till att göra saker jag vill. Jag hatar att jag har migrän och förmodligen kommer ha det resten av dagen.  Jag hatar att jag är sugen på allt. Jag hatar att jag måste ligga i ett mörkt rum istället för att kunna ta en promenad och vara ute i det fina vädret.


Yep, idag är ingen bra dag. Jag har heller inte orkat svara på några kommentarer de senaste dagarna, men ska ta tag i det så fort jag mår bättre. Jag har inte mått särskilt bra sen jag kom hem från Teneriffa. Jag vet egentligen inte varför, för det har inte hänt något speciellt. Kanske är jag ledsen över att jag var tvungen att komma tillbaka till vardagen. För det känns som det inte finns något för mig här hemma. Jag vill bara ta mitt pick och pack och lämna landet. Jag har mina vänner, min prinsessa, min hund, min familj. Men det är något som fattas. Jag vill testa nya saker, åka till nya ställen, utforska. Jag är så enormt trött på att gå hemma hela dagarna, att bara vänta och vänta. Att inte komma någonstans i livet. Många ser det som att jag är lat som inte söker jobb och som bara går hemma. Men de vet inte orsaken. De vet inte bakgrunden. De bara antar. Jag har inte valt det här livet. Jag har inte valt att leva såhär.


Jag skrattar ofta. Jag ser ut att må bra. Och kanske gör jag det, just då, just i den stunden. Men det finns så mycket jag inte mår bra över. Jag vet egentligen inte vad jag vill, mer än att bo utomlands, i värmen, nära stranden. Vid palmer och fin natur och människor jag inte känner och som inte känner mig. Kanske vill jag bara leva ett helt nytt liv, börja om från början och lämna allting bakom mig.

Life is hard but I'm stronger than I used to be

Idag har det varit en jobbig dag. Psykiskt i alla fall. Det har varit en sån här dag när jag inte vet om jag mått bra eller dåligt, förstår ni hur jag menar? Som många av er redan vet så lider jag av extremt svår beslutsångest. Det är ingen vanlig beslutsångest, utan jag har en ganska hög grad på min beslutsångest. Och idag bestämde den sig för att ta över. Det är så enormt frustrerande när jag inte bara kan välja vad jag vill, för rösten i mitt huvud säger två olika saker. Ena stunden "du vill det där" och andra stunden "vad håller du på med? du vill inte alls göra det där" och så fortsätter det så. Jag kan ändra mig på bara några sekunder. Som vanligt har det mest handlat om småsaker, som t.ex. om jag ska gå till affären eller inte, om jag ska gå långpromenad med Bebis eller inte, om jag ska färga håret eller inte, om jag ska ta en tablett eller inte, osv osv. Förstår ni hur jobbigt det är att inte ens kunna ta såna beslut? Så ser mina dagar ut i princip varje dag, men vissa dagar är bättre än andra.


Har velat fram och tillbaka i ca 5 timmar om jag ska färga håret idag eller inte, eller om jag ska göra det i morgon. Något som egentligen borde vara väldigt lätt att välja, men idag har beslutsångesten bestämt sig för att verkligen vara extrem och bestämd. Så här ligger jag i sängen och bollar tankar med mig själv, om jag ska färga idag eller inte. Eller om jag ska lägga mig och titta på serie och vila, eftersom huvudvärken har varit enormt jobbig idag. Tror det beror på stel nacke (har inte kunnat knäcka den som jag brukar) och dålig sömn och alldeles för stark sol. Då tänker ni nog att jag ska färga håret i morgon, eller hur? Men då kommer tankar upp som "men tänk om jag mår sämre i morgon då?" och jag behöver färga senast i morgon. Jag ska bort på fredag och jag kan inte gå ut såhär. För den rosa hårfärgen i håret är just nu katastrofal.


GAAAAAAH, jag blir galen!!! Jävla beslutsångest. DÖÖÖÖ.
Älskar att jag tog en bild som inte alls passar till inlägget också.

Idag är det din dag...

Idag är det din dag, underbara, vackra, älskade Ronja. Du skulle ha blivit 15 år. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Du var mitt ljus, min trygga punkt, mitt liv. Jag är så otroligt glad över att jag fick så många fina år med dig. Det tog hårt på mig när du var tvungen att lämna oss, men jag vet att du har det bättre nu. Jag ska tända ljus idag och tänka extra mycket på dig. Tack för allt du gav. Tack för att du var den du var. Jag vet att du kämpade in i det sista och det älskar jag dig för. Det är 5 år sen snart som ditt liv fick ett hastigt slut. Det gör ont. Riktigt ont. Men jag vet att du mår bra nu och att du finns där uppe någonstans och håller koll på mig. Vi ses snart igen, min älskade. ♥     Grattis på födelsedagen!

We will be heroes, we can change the world if we try

On a road, far from home, you don't have to feel alone.
Brave and strong, together we will be, it's our destiny.
We will be heroes, we can change the world if we try.

Stand up, for what is right, be brave and ready to fight.
If we come together as one, complete the quest that we've begun.
We will win the battle.

 

 

Text: Pokémon - We will be heroes & Pokémon - stand up

Älskade Bebis, va stark...

Jag är så orolig. Så rädd. Så nojig. Min älskade, vackra, underbara Bebis är inte sig själv. Han har inte varit sig själv på flera veckor. Han ser inte lika glad ut längre, han tjatar inte om att få gå långis, han hälsar inte när man kommer hem, han verkar orolig på något sätt. Han är inte den där glada, jobbiga, mysiga vovven längre. Han går undan. Han rycker till när han hör någonting. Han tjatar inte om godis längre.


Jag vet inte vad som är fel. Det bara vände och blev såhär. Jag hoppas att det bara är en fas, att han snart mår bra igen. Jag trodde först att han kanske hade ont någonstans, men han visar det inte. Han piper inte till eller så när jag har känt på kroppen. Och anledningen till att jag är så enormt nojig, orolig och rädd är för att det är nästan exakt 5 år sedan vi var tvungna att avliva hans mamma. Allt hände så fort på henne också. Det visade sig att hon var stark. Hon hade varit sjuk under en längre tid, men inte visat några tecken alls förrän hon kände att det var dags att ge upp, att gå vidare. Och allt har hänt så snabbt med Bebis. Om han inte blivit sig själv till helgen så ska vi ringa veterinären och rådfråga lite saker. Kanske åka in och göra en hälsoundersökning. Men jag vill inte ringa veterinären. Jag vill inte åka dit. Tänk om de säger till mig att vi måste avliva honom? Att det inte finns mer att göra? Tänk om jag åker hem utan honom?


Jag är så jävla rädd. Jag klarar inte det här. Han får inte lämna mig. Jag var helt förkrossad efter att hans mamma dog och jag tänker på henne varje dag. Hur ska jag klara mig utan Bebis? Vem ska tjata om godis? Vem ska jag gå långis med? Vem ska väcka mig på morgonen? Vem ska tvinga mig att röra på mig när jag inte vill? Vem ska hälsa på mig med gosedjur i munnen när jag kommer hem? Vem ska vara så envis att jag blir galen ibland? Jag vet att jag inte borde ta förhastade slutsatser, att det faktiskt inte behöver vara något allvarligt. Att det bara är en liten fas. Men han är gammal. Han är 10 år, fyller 11 i september. Så därför är jag extra rädd. Hans mamma var 10 år när hon gick bort. Och hon hade varit frisk och levt ett bra liv. Jag är bara rädd att förlora honom också... Jag är inte redo...

I'm more broken than you think

Normal 0 21 false false false SV X-NONE X-NONE MicrosoftInternetExplorer4

Jag tänker på det ibland. Eller rätt ofta egentligen. Jag försöker att lägga tankarna på annat, men det är svårt när orden ekar i huvudet. Orden som jag inte ville höra. Orden jag inte visste existerade. Men jag antar att jag får skylla mig själv för att jag lät det hända. Jag var ung. Och en aning dum. Jag var naiv rättare sagt. Varje gång jag tänker på det så sjunker jag mer och mer. Tänk vad ett par ord kan göra mycket. Nästan mer än vad handlingen gjorde. Ibland händer det att jag får en klump i magen, svårt att andas eller gråter och skriker rakt ut. Helt utan kontroll. Minnena är så starka. Det förstör ganska mycket för mig. Jag försöker tänka på annat, jag försöker att lägga det bakom mig. Men det är svårt när känslorna och tankarna tar över. Jag blir som en helt annan person.Jag valde det inte. Jag tänker ofta "varför jag?" eller "vad kunde jag ha gjort annorlunda?" utan att komma på något svar. Jag tror inte det finns något svar.

Det jobbigaste är nog att jag vill prata om det. Jag vill prata ut och känna en lättnad efteråt. Men jag har svårt att lita på att folk tar det på allvar. Svårt att inte bli dömd. Jag är rädd att jag mår ännu sämre efteråt. Jag måste komma på ett sätt att tänka på annat. Helst innan jag går under.