Bildlänk

Som ni redan förstått så kommer det här inlägget att handla allmänt om min blogg. Helt ärligt så har jag tröttnat en aning på att blogga. Eller, inte blogga i sig. Utan jag har tröttnat lite på den här bloggen. Den här portalen. Min blogg har blivit så otroligt tråkig (inte konstigt med alla negativa inlägg på grund av dålig period) och jag vet inte hur jag ska vända det. Jag skulle vilja ha en ny start. Gärna på en annan bloggportal. Men jag har svårt att hitta en jag vill vara på.

Jag vill vara på en bloggportal med bra kundservice, där jag kan tjäna pengar och göra lite mer med designen än vad jag kan här. Jag ska kunna mobilblogga om jag behöver. Sanningen är att jag har fått riktigt dåligt bemötande från For.me's kundservice och om jag får problem längre fram så vill jag helst inte kontakta dem. Jag har ingen aning om vart jag vill blogga heller. För blogga vill jag. Jag vill dela med mig om min vardag, mina bilder, resor, tips, min sjukdom, tankar och funderingar och allt som hör till. Mest om min sjukdom, mina tankar, åsikter och funderingar såklart. Precis som nu. Fast bättre, hoppas jag.

Vilken bloggportal tycker ni är bäst, och varför? Kan man tjäna pengar på bloggportalen? Hur i så fall? (via annonser, sidvisningar etc). Hittar jag ingen bloggportal så stannar jag nog kvar här. Men det är trist att blogga där man inte riktigt trivs helt hundra... Jag är inte direkt intresserad av blogg.se eller Nouw, då jag har varit på dessa och de inte riktigt varit min grej.

Min älskade, finaste, underbaraste prins mår inte bra. Jag vet inte vad felet är och jag är så nojig och rädd. Som ni ser på ögonen så ser han sorgsen ut. Han är väldigt mysig idag och vill gärna ligga på mig eller alldeles intill mig, vilket är väldigt ovanligt. Det är inte likt honom. Han är mer den hunden som myser på håll - han ligger alltså för sig själv men ändå i närheten. Han vill ha sitt space. Men idag är han helt annorlunda. Åh, vad jag önskar att jag kunde förstå vad som går runt i hans huvud. Kanske har han ont någonstans? Jag har försökt hitta ställen på kroppen som kan göra ont men han reagerar inte. Han haltar väldigt mycket och är väldigt stel. Det är inget ovanligt hos honom då han är gammal och har haft problem med benen sen liten. Kanske har han bara träningsvärk efter att ha sprungit i skogen några dagar den här veckan. Jag hoppas det... Jag hoppas med hela mitt hjärta att det inte är något allvarligt och att han blir sig själv snart igen. Jag hatar att inte veta... Jag hatar att han skrämmer mig såhär... Jag är så rädd... Min älskade Bebis!

bildlänk

Jag är en person som tänker alldeles för mycket. Jag känner alldeles för mycket. När jag gör någonting så är det alltid alldeles för mycket. Det finns inget lagom. Antingen så är jag jätteglad, eller jätteledsen. Antingen är jag alldeles full av saker eller alldeles tom. Antingen är jag alldeles för rastlös eller har alldeles för mycket att göra. Det finns ingenting mitt emellan. Det är en inre kamp jag har haft i många år.

Det är svårt. Riktigt svårt. Det är svårt att ändra attityd, ändra tankesätt, ändra inställning till livet. Det är svårt att koppla av när tankarna bara forsar i huvudet eller när smärtan är så kraftig att du vill lägga dig och dö. Men det är i såna stunder jag måste kämpa vidare. En dag ska jag kunna hantera allt det här och en dag ska jag finna ett inre lugn. En trygg plats att återvända till när jag behöver. En plats där jag kan släppa allting annat och bara vara. Inte tänka. Inte göra. Inte känna. Bara vara.

Jag har börjat i mindfulness som jag hoppas kan hjälpa mig. Jag klarar inte av att må såhär längre, vara såhär och leva såhär. Jag måste kunna kontrollera det. Måste kunna hantera det på något sätt. Än så länge är det svårt. Koncentrationen är låg och jag gör allt annat istället. Jag skjuter fram saker hela tiden. Jag har svårt att känna efter vad jag egentligen vill. Jag kommer på mig själv med att göra saker jag inte borde, prata med människor jag inte borde. Jag måste hitta en balans någonstans.

Varning för ännu ett inlägg med negativ klang. Mitt liv är så nu. Deal with it. Måndag igen. Har faktiskt haft en rätt bra dag på praktiken, om man bortser från min ångest, yrsel, extrem huvudvärk och trötthet. Men hundarna får mig må bra. Bättre i alla fall. Jag känner mig enormt stressad. Och jag har en konstig känsla i kroppen. Jag åker utomlands på fredag, till sol, bad, värme, havet och palmer. Jag borde längta, vara glad, förhoppningsfull. Men istället är jag stressad, orolig, trött, sliten och vill bara lägga mig och sova och vakna upp nästa år. Känner inget sug alls för att åka på fredag. Den känslan har suttit i till och från i flera månader nu. Varför? Allt jag vill är ju att komma bort. Jag förstår inte...

Just nu ligger jag i min nybäddade säng med tänt ljus och sprite zero. Smärtan är ihärdig och jag är så trött. Trött på livet. Trött på mig själv. Trött på allting. Jag är trött på att vara i en dålig period. Jag saknar min livsglädje. Men att jag mår som jag mår idag har jag nog mig själv att skylla. Hoppade över att ta Venlafaxinen i fredags (tabletten jag tar vid läggdags) då jag sov över hos Sis. På lördagen mådde jag skit. Var extremt yr hela dagen, huvudvärk, illamående och kände bara för att dö. Fick panikattack på bussen och jag klarade inte av att gå från busshållplatsen själv. Jag kommer nog inte hoppa över den tabletten igen...

Jag vill bara må bra. Om så bara för ett litet tag. Känna livslust igen. Njuta av dagarna. Uppskatta det lilla. Ta vara på de fina stunderna och skapa underbara minnen. Göra det jag älskar. Är det verkligen för mycket begärt?

Jag, precis som många andra där ute, lider av ångest. Tyvärr är det någonting som inte tas på allvar. "Ryck upp dig", "sluta va så negativ", "gör något åt ditt liv istället"  är saker man ständigt får höra. Det som ingen förstår är hur mycket man kämpar.

Den här videon hittade jag inne på Evah's blogg. Och den tog mig direkt. Den beskriver - på ett lätt sätt - hur det är att leva med ångest, och hur mycket den kan förstöra ens liv. Så ta er 3 minuter av ert liv för att titta på den här videon, och ta till er allt som visas. För det här är vardag för oss som lever med ångest. Det här är något som måste uppmärksammas mer och tas på allvar. Det är ingenting man bara skakar av sig.

Bildlänk

Varning! Det här kommer bli ett långt, gnälligt, förvirrande och en aning osammanhängande inlägg.

Mitt liv står still. Jag står still. I flera år har jag försökt att må bättre. Jag har tagit ett 20-tal olika mediciner, varit alldeles för många timmar på sjukhuset och akuten, träffat olika läkare varje gång. Jag har varit på oändligt många möten. Möten som har lett mig till absolut ingenstans. Det spelar ingen roll vad jag gör för jag hamnar alltid här. På ruta ett. Det här året skulle jag ta tag i mitt liv. Jag sökte mig in på Samspelet (via Af), jag fick nya mediciner, jag har varit mer utåt och social. Jag har tagit risker. Jag har stått på mig. När jag kom in på Samspelet så trodde jag att det skulle bli lättare. Jag fick börja på hunddagiset igen, vilket jag var överlycklig för. Det känns dock som att jag inte gör ett bra jobb, utan mest är i vägen eftersom jag inte klarar allt för mycket. Hur länge jag får stanna där, vet jag inte.

Jag har kommit in i en dålig period och jag har ingen aning om hur jag ska ta mig härifrån. Jag har mått så sjukt dåligt de senaste månaderna. Jag har ingen livslust. Ingen ork. Jag var helt utan hopp. Men jag blev tipsad om kiropraktorn jag går hos. Jag hade inga förväntningar. Men jag gav det en chans. Jag är glad att jag gjorde det. För även om jag mår skit nu så kommer jag förhoppningsvis må bättre längre fram. Eftersom jag gått med det här så många år, så blir det inte bra på en månad eller två. Det tar tid. Jag litar på honom. Och han är väldigt engagerad i mitt fall. Något som ingen läkare varit. Han förstår mig. Han hjälper mig. Han förklarar för mig. Han berättar vad som är orsaken till att jag mår som jag mår.

Men, nu har jag istället fått veta att det tydligen inte är uppskattat att jag går där. Att jag får hjälp hos en kiropraktor - för att han inte tillhör sjukvården och landstinget. Jag har fått veta att en del blivit besviken för att jag har valt att ta det här steget själv. För mig känns det som ett slag i magen. Folk som har försökt hjälpa mig under en längre tid, blir besvikna när jag väl hittat något som hjälper mig framåt. Ironiskt, eller hur?

Jag har sedan 2014 haft en dröm om att åka som volontär till Spanien. Min dröm är att flytta dit i framtiden och det här är ett perfekt sätt för mig att testa på. Att testa mina vingar och se hur långt jag kan gå, vad jag klarar av. Jag trodde att de runt omkring mig skulle bli stolta och glada att jag vågar ta den här chansen. Chansen att söka mig som volontär. Men än en gång bara besvikelse från deras håll. Allt prat om alla myndigheter, jobb, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan. Jag blir galen. Det känns som att jag är inlåst i en cell utan att kunna röra mig.

Jag vet att det komplicerar saker och ting. Men det här är vad jag vill. Jag trivs inte här. Jag trivs inte i den här staden. Jag trivs inte i det här landet. Jag har aldrig känt mig hemma här. Största problemet är väl Försäkringskassan, när jag väl kommer ut i arbetslivet. De anser inte att migrän och kronisk huvudvärk är en sjukdom värd att jobba mindre för, eller vara hemma för.

Jag har gått hemma under en längre tid, rädd för att göra något åt mitt liv, rädd för att allt ska bli fel. Rädd för att göra allt värre. Jag vill inte sitta hemma och vara rädd längre. Jag vill ta tag i mitt liv. Men hur jag än gör så hamnar jag alltid här. Tillbaka på ruta ett. Utan någon som helst kontroll över mitt liv. Jag är så trött på det här livet. Jag är så trött på att leva.

Tänkte uppdatera er lite om mitt mående och hur dagarna går. Som ni förstått så har jag inte mått bra. Jag har dels kommit in i en sämre period nu. Min ork och min lust är på botten. Jag ligger mestadels i sängen och stirrar ut genom fönstret hela dagarna. Nu när prinsessan har varit här så har jag verkligen försökt hitta på saker med henne, men min kropp har helt svikit mig. Jag har mest legat halvt död i sängen och känt mig som världens sämsta människa. Jag vill så mycket, men varken kroppen eller mitt psyke orkar. Det är som att all livslust är som bortblåst.

Förutom det så har jag haft en sån extrem huvudvärk och migrän (nej, migrän och huvudvärk är inte samma sak!) de senaste veckorna och särskilt den här veckan. Ryggen har svikit mig också och jag har känt mig som en gammal tant. Bokstavligt talat. Jag har samtidigt som detta, försökt att trappa ner på tabletter (alltså knappt tagit några alls) då jag känner att jag har tagit full dos alldeles för länge och jag vill inte hamna i ett beroende igen.

Jag var hos kiropraktorn idag och jag berättade att jag har mått skit. Han förklarade för mig varför jag har mått såhär. Det är lite invecklat och lite av varje, men kort sagt så beror det dels på att jag fick massage förra gången som gjorde det värre. Jag har spänt mig efteråt som dragit ihop ryggen en aning. Därav har jag haft så ont i övre delen av ryggen. Sen har jag även problem med nedre delen av ryggen och med benen, det beror tydligen på att jag behöver ha inlägg i mina skor då mina fötter är "fel". Så det blir en belastning i benen och nedre delen av ryggen som i sin tur gör att jag spänner mig. Och det leder till att det har "strålat" genom min rygg och upp till huvudet. Därmed har jag fått migrän. Inte nog med det så har jag också haft min bitchvecka, vilket kan ha förvärrat det en aning, enligt min kiropraktor. Som för övrigt är en av de bästa människorna ever.

Men idag knäckte han flera sidor av ryggen och nacken. Jag var klar där vid 13-tiden och har sen jag kom hem bara legat i sängen. Jag kände för att sätta på mig pyjamas och gå och lägga mig. Sen såg jag att klockan bara var runt 16. Jag har noll tidsuppfattning. Jag har noll ork. Jag har noll lust. Flera gånger den här veckan har jag känt att jag lika gärna kan dö. Smärtan har varit så olidlig och jag har varit på extremt dåligt humör. Skrikit på allt och alla, startat bråk och varit allmänt otrevlig. Jag har mått så dåligt över det och känt mig så misslyckad och värdelös. Jag var helt säker på att alla mina vänner skulle lämna mig, att jag skulle bli helt ensam. Det var en hemsk känsla jag gärna undviker framöver.

Just nu har jag enormt ont i ryggen och ont i huvudet. Jag orkar inte tänka. Orkar inte bry mig. Jag orkar ingenting. Känner bara för att lägga mig under täcket och försvinna för en stund. Jag hoppas jag mår bättre i morgon. För jag orkar inte må såhär längre. Jag vill leva.

You want the company of someone so much. Yet you're used to being alone.
So when someone is finally  a constant in your life, you push them away.

It happens every time. People lose interest in me. They get tired of me. Suddenly, they don't bothering hitting me up anymore. The conversations become shorter. They forget about me and I just become a distant memory. I wonder if it's my fault sometimes. But then I realize that people never stay, and that's nothing I can do about it. I can't change. Even if I tried, even if I wanted to. There's a little bit of devil in her angel eyes.

I could live without money, I could live without the fame
And if everyday was sunny, I could live without the rain
And if I ever went up to heaven, I would fall right back down
That life wouldn't be living, because you're the one I couldn't live without

If you had a choice
Then what would you chose, to do?

Åh, vad jag saknar den här ungen! Känns som det är flera år sen vi sågs (fast egentligen var det i maj när hon fyllde år). Hatar att vi inte bor närmre och kan ses oftare. Men jag är glad för de stunder vi får tillsammans. Det betyder så otroligt mycket för mig. Du är bland det bästa som har hänt mig. Nu är det inte så långt kvar tills vi ses igen. Mindre än två veckor kvar tills jag får träffa min älskade prinsessa igen!

Idag är en dålig dag. Tankar. Ångest. Huvudvärk från helvetet. Känner mig enormt ensam idag. Jag vet inte om jag vill skrika eller gråta. Om jag vill stanna inne eller ta mig till nån plats. Om jag vill vara ensam eller ha sällskap. Det enda positiva är att ryggen inte gör ont längre. Den känns som "vanligt" nu, som den brukar göra. Nacken gör ont, men det beror nog på att jag är stel och har sovit konstigt, de få timmarna jag sov. Om jag inte visste bättre så skulle jag säga att jag troligtvis har kommit in i en sämre period igen. Jag har mått såhär alldeles för länge för att det bara ska vara en tillfällighet. Men det förvånar mig inte. Jag är van att den slår till när jag som mest behöver vara utan den.