LIL' BABUSTYLE - The truth is mine

Kategori: Att leva med kronisk smärta

I fight for my health everyday in ways most people don't understand. I'm not lazy. I'm a chronic pain warrior

Det är många som inte förstår hur ansträngande det är att leva med en kronisk sjukdom och/eller kronisk smärta. Det finns dagar man inte orkar ta sig upp. Inte för att man är trött, utan för att man har så ont och all ork och vilja är som bortblåst. Vissa dagar är bättre än andra. En del dagar kan man åka ner till stan, ta en fika eller hitta på något skoj. Andra dagar är betydligt tuffare då det är enormt ansträngande att ens ta sig till toaletten. Det är så olika från dag till dag, från person till person, från sjukdom till sjukdom. Men alla har vi något gemensamt; vi är fighters. Vi kämpar varje dag, även om inte så många andra ser det. För många andra känns det konstigt att det är så ansträngande att ta sig upp ur sängen. Det är en enkel match för många, men för vissa krävs det en hel del energi och vilja för att klara av det. Det är inte bara smärtan som är jobbig. Utan det tar så enormt mycket på psyket att ha ont hela tiden, att anstränga sig och försöka hålla uppe humöret. Försöka att inte falla ihop eller brista ut i gråt eller skrika rakt ut.


Snälla, döm aldrig människor så fort. För en del är det väldigt ansträngande att göra saker. Vi är inte lata. Vi är krigare. Vi kämpar varje dag för att överleva. Vi hoppas på bättre tider. Vi samlar kraft och mod till att orka fortsätta kämpa. Jag vet att många av er där ute har svårt att förstå det, svårt att ta in att det kan vara ansträngande att ta sig upp ur sängen, att böja sig ner och knyta skorna eller att gå till badrummet. Men vissa dagar är såna och det är inte så mycket vi kan göra åt det. Det är så verkligheten ser ut för många av oss.


Vi vill inte höra hur synd du tycker det är för oss, eller att du "inte kan tänka dig hur det känns".
Vi vill bara ha förståelse.

Be happy for this moment

Jag skrev ett långt inlägg här om den goda nyheten, men bloggen ville tydligen inte publicera det inlägget, utan raderade hela skiten. Tack för det. Hur som helst, antar att jag får börja om. Jag hade tänkt berätta lite saker och den goda nyheten (den är mest bra för mig) som jag lovade er. Jag har slutat med Inderal (förebyggande) och Propavan (sömntablett) och börjat med en ny medicin som heter Mirtazapin, som egentligen är antidepressiva. Men enligt min läkare finns det också något som tyder på att det ska hjälpa mot huvudvärk och migrän. Så nu har jag bara den och Alvedon som jag tar när jag behöver. Jag var orolig först att jag skulle ha svårare att sova eftersom jag redan har sömnbesvär, eller att mina anfall skulle komma tillbaka. Men hittills verkar det rätt lugnt, så de kanske hjälper? Vågar inte hoppas på något, det är för tidigt att säga än.


Men ni som har följt min blogg ett tag vet att av någon anledning får jag alltid ett eller flera anfall när min prinsessa är här. Alltid. Varenda gång händer det och jag hatar mig själv för det. Jag vet inte heller vad det beror på, kanske är det för att det blir stökigare, mer att göra, eller att jag håller reda på ett barn som är lite överallt och som alltid vill göra något. Jag vet inte riktigt. Men någonting triggar igång det. Men den här gången när hon var här (i lite mer än en vecka) så behövde jag knappt ta några huvudvärkstabletter och jag fick inte ett enda anfall! Kan ni fatta det? Inte ett enda anfall fick jag. Det är helt otroligt! Helt amazing! Kan inte förstå det själv! Det känns så underbart att ha kunnat spendera så mycket tid med henne utan att få ett anfall, utan att hata mig själv för att jag inte kan spendera varenda minut med henne.


Jag vet inte vad det beror på. Kanske är jag inne i en bättre period nu, eller så kanske medicinen hjälper. Har ingen aning. Det är lite jobbigt att inte veta varför, för jag vill gärna veta orsaken till det så att det kan fortsätta så. Det känns så himla konstigt, men helt jävla underbart att inte ha fått ett anfall under denna tid. Ni kan inte förstå min lycka över det. Det kändes så himla bra att kunna spendera så mycket tid med min prinsessa!


Jag vågade inte berätta något för er (eller intala mig själv) förrän jag var säker på det. Så jag väntade med att berätta tills idag, eftersom hon åkte hem igår. Och än har jag inte känt av ett anfall. Hösten, vintern och julen brukar vara värst för mig, och jag har en del ont och ibland så ont att jag måste ligga ner och inte kan göra något. Men det har varit betydligt bättre nu senaste månaden än vad det har varit de andra åren vid den här tiden. Jag vågar inte hoppas på något, men kanske finns ett litet hopp inom mig att jag är inne i en bra period och få må bra ett tag, eller i alla fall bättre.


Kanske beror det på en bättre period. Eller att prinsessan har blivit äldre. Eller att medicinen hjälper. Eller kanske var det för att jag inte planerade någonting under veckan utan tog allt som det kom. Vad det än är så är jag glad att jag fick vara anfallsfri den här gången hon var här. Jag är så glad att jag faktiskt mådde bra. Det betyder så sjukt mycket. Jag ska bara ta det lugnt och ta allt som det kommer, och så hoppas jag innerst inne (även om jag inte vågar hoppas fullt ut) att det fortsätter såhär, att jag får vara anfallsfri när hon är här.


Jag vill bara säga TACK till det som gjorde att mitt år fick ett bra slut.

Finns ingenting som sårar mer

Det finns absolut ingenting som sårar mig mer än folk som vägrar att förstå när jag försöker förklara min situation. Jag får alltid tillbaka något i stil med "alla har huvudvärk någon gång". Det är sådant här som sårar mer än man tror. Särskilt när jag försöker förklara hur läget ligger till. Jag hade inte klagat en sekund om jag bara hade vanlig huvudvärk som man får då och då. Jag hade varit hur glad som helst, bara jag fått slippa att ha det såhär. 
 
Jag får ofta höra att jag bara söker uppmärksamhet och att folk förstår mig och vad jag går igenom. Jag söker inte uppmärksamhet på något sätt och det sista jag vill är att någon ska tycka synd om mig. Jag söker någon att prata med, någon som någon gång i sitt liv kanske kan förstå vad jag går igenom. Kanske någon har lösningen. Jag tar varje chans jag får. Nej, det finns ingen som förstår vad jag går igenom. Ingen jag känner och ingen jag har pratat med. Ibland finns det folk som har vissa likheter och påstår att de förstår. Jag har försökt prata med terapeuter, läkare, sjukgymnast, men allt de säger är "jag har inte gått igenom det men jag har utbildningen." Men för att förstå mig och min situation, behöver du ha gått igenom samma sak!
 
Det folk måste lära sig är att man vet aldrig vad en annan går igenom om man själv inte har upplevt samma sak eller varit i samma situation! Ta en som har blivit våldtagen som ett extremt (och hemskt!) exempel. Den försöker förklara hur den mår och när den hittar den där speciella personen som den kan prata med så säger den personen "jag förstår". Innerst inne förstår ingen annan än de som har gått igenom den händelsen. Det är en känsla man inte kan föreställa sig. Man vill bara prata om det, utan att bli dömd. Bara prata. Få råd. 
 
När en person säger "jag förstår" efter att man berättat två meningar, så får man känslan av att de inte vill veta, de vill inte lyssna. Kanske vet de inte vad de ska säga eller göra i den situationen. Men att säga "jag förstår" utan att relatera till någonting är inte en lösning. 
 
Snälla, säg aldrig till en person som mår dåligt på ett eller annat sätt, att du förstår vad den går igenom. Om du själv aldrig upplevt det. För en dag är du i samma situation. När du försöker förklara för någon vad som hänt och hur du mår, och den personen säger "jag förstår" och du känner hur hjälplösheten växer, just för att den personen inte vet vad du gått igenom. Det är då du förstår hur förstörd man känner sig.

Träffat läkaren

Träffade läkaren idag. Och det gick väl... bra. Mamma tyckte han var bra, men jag antar att jag har lite högre förväntningar och kriterier som ska uppnås. Vi pratade mest ytligt om saker och ting, gick inte direkt in och diskuterade om mina punkter jag ville ta upp. Han var lugn, vilket är ett plus. Och han lyssnade, tror jag. Men jag tror inte att han förstod eller riktigt ville ta in det jag berättade. Meningar som "du vet väl att du alltid kommer leva med huvudvärken" och "alla mediciner har sina biverkningar" och "du kan inte alltid skylla på huvudvärken" satte sig ganska djupt på mig. Jag vet ju att jag aldrig kommer bli av med den, för det är ju det som är kroniskt. Och jag förklarade att jag inte förväntar mig att bli frisk, för det hoppet försvann för många år sen. Men jag försökte berätta att jag bara vill lindra huvudvärken, att jag vill ha något som hjälper mig så att jag kan leva. Söka praktik. Skaffa jobb så småningom. Men jag tror inte riktigt det gick hem. Han verkade lite frånvarande när jag nämnde det.


Han sa att jag måste acceptera att det är som det är. Och det har jag gjort, jag har accepterat min sjukdom, men det gör inte att jag lättare kan jobba eller göra saker jag tycker om. Jag vill ju bara ha något för huvudvärken och migränen som gör att den inte är olidlig, som gör att jag kan göra annat än att titta på serier hela dagarna. Han nämnde att jag inte kan ta mina mediciner regelbundet. Och det förstår jag också, men jag försökte verkligen förklara att jag bara tar smärtstillande om det är extrem smärta. För skulle jag ta en tablett varje gång jag kände smärta så skulle det gå åt flera förpackningar i veckan. Han började också prata på läkemedleshuvudvärk efter att mamma tog upp det ämnet. Och jag känner till det. Efter att ha missbrukat huvudvärkstabletter i flera år så lärde jag mig det den hårda vägen. Men jag tog mig ur det. Ensam. Utan hjälp. Det var jobbigt och det var hemskt. Men jag gjorde det. Och jag har inga avsikter på att hamna i den situationen igen. Jag vill bara kunna leva.


Han sa att jag inte alltid kan skylla på huvudvärken. Men det är ju huvudvärken som är problemet? Jag kan inte anstränga mig, jag kan inte vara vid för mycket folk, jag kan inte vara vid speciella ljus eller ljud. Jag kan inte njuta av livet. Huvudvärken är ju hela problemet, egentligen. Det är där allting sitter. Den är så extrem många gånger att jag inte kan göra någonting. Ska jag då inte kunna skylla på huvudvärken? Jag vet ju att den inte kommer försvinna, att jag alltid kommer få leva med den, men allt jag vill är att lindra den så att jag kan försöka leva ett normalt liv. Jag vill också gå på konserter, skaffa familj, ha ett heltidsjobb och resa. Jag vill också kunna umgås med mina vänner utan att riskera ett anfall varje gång. Är det verkligen för mycket begärt? Det sägs att man mår som man förtjänar, men har jag verkligen förtjänat det här?



Han skulle i alla fall kolla igenom min journal (den enda läkaren hittills som velat göra det) och höra av sig sen om vilka mediciner som jag kan tänkas testa. Jag måste behålla min sömntablett trots att jag bad om insomningstablett. Han förklarade att insomningstabletter är beroendeframkallande. Så istället vill han att jag fortsätter med min sömntablett och sen skaffar en läkare på vårdcentralen som kan reda ut varför jag sover så dåligt. Han ville att vi skulle utreda bland annat depression också. Så det fanns inte mer han kunde göra på den fronten. Jag vad om att få sluta med Inderal som är mina förebyggande nu för att jag inte mår bra av dem. Han kontrade med "Alla mediciner har sina biverkningar. De hjälpte mot migränen men du säger att du inte mådde bra i kroppen. Du måste ju välja. Det finns inget mitt emellan". Men jag sa att jag är öppen för förslag. Visa mig fler förebyggande, för kanske mår jag inte lika dåligt av dem. Förhoppningsvis hittar han någon ny jag kan testa och funkar det så funkar det och funkar det inte så funkar det inte. Det återstår att se. Bad om att få tabletter som gör att jag blir piggare och gladare eftersom jag aldrig vaknar utvilad eller glad och jag är nere hela dagarna. Han var lite skeptisk till det, men jag hoppas han tog in vad jag sa. Jag nämnde också andra saker, bland annat botox. Men det ville han tydligen inte prata om eftersom han bytte ämne rätt snabbt.



Nu väntar jag bara på ett brev som ska komma hem med beskrivning på mina mediciner och doser. Det här besöket får 5 av 10. Han som läkare får också 5 av 10. Det gick inte som jag hade hoppats på, men det kunde ha gått mycket värre. Så jag är nöjd ändå. Beroende på vad han skriver ut för mediciner. Jag hoppas att kunna ha en bättre kontakt med vården framöver - eller ingen kontakt alls.

The words that I speak can't explain how I feel

Det är som att allt har förändrats, men ser likadant ut. Som om allt går i rasande fart medan jag står still. Jag vet inte hur jag mår. Ena dagen mår jag bättre än den andra, men jag kan inte svara på hur jag mår. För helt ärligt vet jag inte exakt hur jag mår. Det är som att jag är neutral på något sätt. Jag har varit i det här stadiet förut, men jag kan fortfarande inte beskriva det. Och jag vet inte vad det beror på. Är min dåliga period över och jag är i övergångsläge? Beror det på att jag har trappat ner på medicinen och tar sista tabletten ikväll? Beror det på att jag har fastat? Eller är det bara en tillfällig fas som jag går igenom nu, för att jag inte har någonting att göra om dagarna och allt jag vill är att komma ut på praktik?


Det är en konstig känsla. Jag är både glad och inte glad. Jag borde vara gladare. Sen jag fastade så har huvudvärken och migränen blivit betydligt bättre. Kanske var det det som behövdes i mitt liv. Innan fastan kunde jag ta maxdos av Alvedon varje dag, vilket är en ganska stor mängd. Sen jag slutade med fastan har jag inte ens behövt ta en Alvedon om dagen. Och det är bra. Riktigt bra är det. Förstår ni nu varför jag borde vara glad och tacksam? Jag har ont, det har jag. Det känns och som vanligt är vissa dagar värre än andra. Det kommer jag inte undan. Men jag tar inte maxdos varje dag längre. Jag har inte tagit maxdos sen innan fastan. Jag klarar av dagarna hyfsat utan att ta Alvedon. Men beror det verkligen på fastan?


Det tär på mig att jag inte vet orsaken. Jag vet inte om det har blivit bättre efter att jag trappat ner med min medicin. Som ni vet sen tidigare så mådde jag inte särskilt bra av medicinen och i somras gick jag in i väggen. Jag var totalt utmattad och mådde extremt dåligt, utan att ens ha en anledning. Jag gissade på att det var tabletterna som spökade, så jag kontaktade läkaren och bad om att få sluta med dem. Men vi bytte till lägre dos istället, vilket blev en aning bättre. Men jag mådde fortfarande inte bra. Så för lite mer än en månad sen började jag trappa ner på medicinen.  Så vad beror allt detta på? Mår jag såhär för att jag nästan helt slutat med medicinen eller för att jag fastade? Eller beror det på något annat?


Beror det kanske på att jag har gått hemma i tre månader och inte längre orkar bry mig om något? Mina dagar är inte särskilt händelserika. Orken finns inte där. Viljan att göra något finns där, men orken är som bortblåst. Allt är tråkigt. Jag gör samma sak dag ut och dag in. Det är som en ond cirkel. Jag fasar för natten och när natten är över fasar jag för dagen. Jag är nu i ett läge där jag inte vet vad jag känner eller vad jag vill känna. Samtidigt som jag vill ut på praktik, göra något av mitt liv, så kan jag inte det än av olika anledningar.


Jag är mest orolig och rädd. Rädd för att min jobbiga period inte är över. Rädd för att det här är något tillfälligt och sen faller jag tillbaka. Tänk om huvudvärken kommer tillbaka? Tänk om migränen kommer tillbaka när jag slutar med medicinen? Jag förväntar mig det värsta. Men jag hoppas på det bästa. Jag kan inte göra så mycket av situationen just nu, men jag hoppas att det är en övergångsfas och att jag är redo snart. För jag mår inte bra av att gå hemma hela dagarna. Jag mår inte bra av att dagarna ser likadana ut, att kolla in i dessa fyra väggar, att gå samma spår.


Jag borde vara enormt tacksam och glad för att huvudvärken lugnat ner sig, för att den inte är lika ihållande och kraftig som förut. Att jag inte behöver ta maxdos varje dag. Att jag kan göra mer om dagarna än att titta på serie. Men rädslan tar över. Rädslan för att falla tillbaka. Rädslan för att detta kanske bara är en tillfällig fas. Så länge jag inte vet orsaken till varför det förbättras, så kan jag heller inte glädjas av det. Ironiskt, eller hur? När en sak blir bättre, som jag så länge väntat på och hoppats på, så kan jag inte vara glad över det.


Jag är livrädd för förändringar. Men jag är också livrädd för att stanna här.
Allt jag vill är att allt ska vara över.
Jag vill bara ha ett liv.
Eller försvinna helt.

För tre år sen trodde jag att läkarna hade svaret

Idag är det tre år sen jag låg där i sjukhussängen och hoppades på att proverna visade att det var något fel på mig. Jag minns natten. Jag hade åkt in till akuten på grund av enorm smärta vid hjärtat att jag knappt kunde andas. Men det var inga fel. Istället frågade de andra frågor, om saker som hänt senaste tiden. Jag berättade saker som hade med min huvudvärk att göra - vid den här tiden hade jag inte fått någon diagnos utan jag gick runt och hade ont dygnet runt utan att veta varför. Jag berättade att jag ibland har tappat tid. Att jag kan sitta på bussen och sen helt plötsligt har den åkt förbi min hållplats utan att jag ens märkt att vi lämnat stan. Läkaren tittade på mig, han såg lite orolig ut. Han sa att de skulle lägga in mig under natten. Jag frågade varför.

De trodde att jag hade en tumör som tryckte på hjärnan. Att det även kunde vara orsaken till min huvudvärk och mina täta anfall. Jag fick lite panik, samtidigt som lite, lite glädje spred i kroppen. Panik för att jag inte alls hade väntat mig det och det kom som en chock. Men den lilla glädjen fanns där - jag hoppades på att det var något fel med mig så att de kunde fixa det. Jag kom in på ett rum runt 8 på morgonen, helt på fel avdelning också. De tog massa tester men kunde inte hitta något fel. Jag tog även LP, vilket är det värsta jag någonsin gjort i mitt liv.

Det visade sig sen att alla tester såg bra ut. precis som vanligt. Och där låg jag i sängen och fattade ingenting. Varför kunde de inte hitta något fel? Jag kände ju att något var fel. Jag hade ju ont dygnet runt och fick så täta anfall och migrän hade de i princip uteslutit. Jag var tillbaka på ruta ett. Jag var så nedstämd och ledsen. Ledsen för att de inte hade hittat något fel.

Än idag är jag besviken. Jag vet att läkarna gör sitt jobb. Men än idag har jag bara en uteslutande diagnos. De vet inte om jag har kronisk huvudvärk, men de har inte hittat något annat, så därför fick jag den diagnosen. Det är många gånger jag önskar att det hände något och testerna visade att någonting var riktigt fel. Så att jag kunde bevisa det. Bevisa att jag har ont.

Och inte få höra att jag överdriver eller söker uppmärksamhet hela tiden...

Det finns ingenting värre än att ha så ont att du många gånger inte vill leva mer, men ingen tar dig på allvar för att alla testerna visar att det absolut inte är något fel på dig. Känslan går inte att beskriva när man får höra orden "Allt ser bra ut" när du sakta dör inombords för att du vet att något är fel. För att du känner att något är fel.

Det är äntligen dags för läkarbesök

Vi är inne i november månad nu. November. Hur gick det till? Åren brukar gå ganska fort nu för tiden, men det här året har det gått jävligt fort. Inte för att det gör så mycket skillnad, så egentligen spelar det väl ingen roll. Är väl mest bara för att jag känner att jag står kvar på exakt samma plats varje år. Jag kommer liksom ingenstans. Egentligen gör jag säkert det. Men det känns som jag har stått kvar på samma plats sen jag tog studenten för två år sen.


Ska träffa läkaren idag. Är riktigt nervös. Jag har haft flera olika läkare de senaste tre åren och jag har inte haft så bra kontakt med vården som jag borde ha. Det beror mest på hur jag blivit behandlad. Jag hoppas i alla fall att den här gången blir annorlunda. Jag vill ha en fast punkt. Jag vill få den hjälp jag behöver. Jag vill hitta rätt mediciner. Mest av allt vill jag kunna leva ett sånt normalt liv som möjligt. Men det är svårt när man bara blir missförstådd hela tiden. Ni med osynliga sjukdomar vet precis vad jag pratar om. Det är otroligt svårt att bli hörd när du ser helt frisk utanpå men det känns som du dör inuti.


Vi kan väl säga som så att jag har haft en väldigt otur med sjukvården. Men jag vill att det ändras. Och därför hoppas jag nu på att den här läkaren förstår mig, eller i alla fall försöker förstå. Att han lyssnar. Jag vågar inte ha för höga förväntningar, för det var precis vad jag hade förra året och det slutade i katastrof. Men jag har med mig mamma som stöd, och jag har skrivit upp lite saker som jag ska nämna för läkaren och även lite funderingar och frågor jag har angående olika mediciner, utredningar och lite annat. Vill ni läsa vad som hände förra gången jag träffade en läkare så kan ni trycka HÄR.


Håll tummarna för att läkarbesöket går bra! Uppdaterar er senare.
________________________________________________________________________________________________________________________________

 

UPDATE: Det blev inget läkarbesök. Efter att jag hade skrivit det här så fick jag ett samtal om att min läkare är sjuk och de har ingen ny tid att ge mig just nu. Så vi får väl se när jag får komma dit. Jag hoppas på snart i alla fall.

Sometimes, all you can do is lie in bed, and hope to fall asleep before you fall apart


Åh, jag blir så frustrerad! Jag orkar inte må såhär. Jag orkar inte att allt ska krångla hela tiden. Har sovit knappt en timme i natt (och gick upp tidigt för jag skulle på möte) för att mina sömntabletter är slut. Jag såg redan förra veckan att de inte skulle räcka länge till så mamma ringde in så att de ska skriva ut nya recept. Men i söndags hade det inte kommit in. Och idag gick jag till apoteket igen men de hade inte kommit in några nya recept. Men va!? Det har gått en vecka och de har fortfarande inte kommit in. Så mamma ringde in idag också så att jag förhoppningsvis kan få dem snart (utan mina sömntabletter ligger jag sömnlös hela nätterna och särskilt nu när jag inte får ta mina andra mediciner som jag gjort). Men för en liten stund sen ringde vårdcentralen och sa att de inte får skriva ut mina recept, eftersom neurologmottagningen på sjukhuset har skrivit dem och jag har min läkare där. MEEEEN VA!? Vi har alltid ringt till vårdcetralen för att få nya recept - alltid! Men nu har har de strikta regler för att de inte får göra så. Okej, fine. Det är som det är. Men de kunde förfan ha ringt förra veckan och sagt det så jag kunde ha ringt neurologmottagningen redan då!? Men nej, istället skiter de i att skriva ut och vi måste ringa dit igen för att sedan bli uppringda och de säger att de inte får skriva ut - utan vi måste ringa till neurologmottagningen.


Tack så jävla mycket för att jag nu förmodligen i över en vecka tvingas vara utan mina sömntabletter. Ingen sömn + extrem smärta. Yes, härligt. Ser fram emot det. Får inte ta mina andra mediciner (läs mer i det här inlägget) som jag brukar och nu får jag ligga sömnlös i flera nätter. Tack så jävla mycket. Har jag sagt hur mycket jag älskar sjukvården?

Och inga jävla kommentarer som "klaga inte på Sveriges sjukvård - vi har mycket bättre än många andra" KANSKE DET, men det hjälper inte mig just nu. Och även om det är BÄTTRE så betyder det inte att det är BRA.

If this headache would just go away, that would be great


"Ska man lyssna på vad läkaren säger? Eller ska man känna efter själv?"
"Om jag inte lyssnar på vad läkaren säger och det händer något..."
"Men om jag lyssnar på läkaren så innebär det att jag får gå runt med hög smärta"
"Har jag redan förbrukat min chans?"
" Vad gör jag nu?"


Det är många tankar som snurrar runt i huvudet. Egentligen är det ju ingen big deal. På förra burken med tabletterna i stod det "Mot migrän!! Max 6 stycken om dagen". Den här gången står det "Mot migrän!! Ej regelbunden medicinering. Påverkar levern". Och där står jag. Hur jag än gör verkar det inte bli bra i slutändan. Den senaste tiden har huvudvärken varit extrem fler dagar i veckan än vanligtvis, kanske beror det på att jag är inne i en sån period nu. Och just på grund av den anledningen har jag behövt tagit tabletter varje dag, vissa dagar bara 1-2 stycken med andra dagar full dos. Men enligt läkarens ord ska jag inte ta tabletterna regelbundet längre. Visst, det står mot migrän, och migrän har jag inte haft så ofta de senaste månaderna sen jag började med förebyggande. Men jag har haft extrem huvudvärk. Och det är vanliga huvudvärkstabletter vi pratar om nu. De andra huvudvärkstabletterna jag har kan jag inte ta för att de krockar med mina förebyggande tabletter. Så det är bara den här jag kan ta.


Jag har en annan också. Men den är mycket starkare. Och beroendeframkallande och den tar jag ytterst sällan när det är som värst. Så en annan fundering jag har är: Är det inte bättre att jag tar dessa tabletter när jag behöver, även om det är regelbunden medicinering, istället för att ta de tabletter som är ännu starkare? Jag vet inte hur jag ska göra. Jag behöver mina tabletter och jag är i en sån period nu där jag behöver ibland ta maxdos ena dagen och bara någon enstaka den andra dagen. Men jag kan inte gå utan dem några dagar. Egentligen borde det inte vara något problem, för jag borde lyssna på läkaren. Leverskada vill jag inte ha. Men jag vill heller inte gå runt och ha så ont att jag knappt kan röra mig, att jag knappt kan vända mig i sängen. För så ont har jag vissa dagar.


Jag ska träffa läkaren den 2 november - äntligen! Jag ska ta upp det här då och även andra små problem jag har med mina mediciner. Förhoppningsvis är han förstående. Eller så är han som alla andra - och jag går därifrån utan läkare. Men vad gör jag tills den dagen? Ska jag ta tabletterna som jag gör nu och ljuga för honom? Eller ska jag dra ner på tabletterna och ta en enstaka då och då men ha så ont att jag inte ens kommer upp ur sängen? Jag vet faktiskt inte vad jag borde göra. Jag tar ju inte tabletterna för att jag vill, utan för att jag känner att jag måste för att klara av den enkla vardagen.

 

Tänk att en sån "liten" sak kan få mig tänka och analysera alldeles för mycket.
Jag får nog helt enkelt hålla ut och vänta på att komma in i en bättre period.

I don't want to feel this way anymore


Jag vet inte ens vart jag ska börja. Jag känner mig så vilsen, så tom på något sätt. Jag har varit hemma i över en månad nu och knappt varit utanför dörren om jag inte gått på mina möten eller haft ett ärende. Mina dagar består endast av serier i princip. Och serier är najst, det är det. Men att ligga inne i sängen och bara titta på serier i flera veckor är allt annat än nice. Min ork, min motivation och min lust till att göra saker är som bortblåst. Ingenting är roligt. Jag vill så gärna komma ut på praktik igen, helst på ett till hunddagis där jag kan få umgås med härliga vovvar hela dagarna. Men jag är inte helt stabil än och jag har fortfarande inte fått en tid hos min läkare, så jag vågar inte hoppa in i något än. Jag vill ju inte börja på en praktik och vara där några veckor och sen tvingas bli sjukskriven för att min kropp helt enkelt inte orkar. Jag vet inte ens när jag blir redo. Jag vet inte vad jag vill ha ut efter ett samtal med min läkare heller. Jag är så förvirrad. Jag vet ingenting. Rädslan för att hamna i en jobbigare period är stor. Jag vill bara må bra och hamna på en bra praktikplats. Jag vill bara att migränen ska hålla sig borta. Att huvudvärken överhuvudtaget håller sig borta. Att jag kan få njuta av mitt liv.

Är det för mycket begärt?