LIL' BABUSTYLE - The truth is mine

The feeling when you don't even know what the fuck you're feeling

Varning för ännu ett inlägg med negativ klang. Mitt liv är så nu. Deal with it. Måndag igen. Har faktiskt haft en rätt bra dag på praktiken, om man bortser från min ångest, yrsel, extrem huvudvärk och trötthet. Men hundarna får mig må bra. Bättre i alla fall. Jag känner mig enormt stressad. Och jag har en konstig känsla i kroppen. Jag åker utomlands på fredag, till sol, bad, värme, havet och palmer. Jag borde längta, vara glad, förhoppningsfull. Men istället är jag stressad, orolig, trött, sliten och vill bara lägga mig och sova och vakna upp nästa år. Känner inget sug alls för att åka på fredag. Den känslan har suttit i till och från i flera månader nu. Varför? Allt jag vill är ju att komma bort. Jag förstår inte...


Just nu ligger jag i min nybäddade säng med tänt ljus och sprite zero. Smärtan är ihärdig och jag är så trött. Trött på livet. Trött på mig själv. Trött på allting. Jag är trött på att vara i en dålig period. Jag saknar min livsglädje. Men att jag mår som jag mår idag har jag nog mig själv att skylla. Hoppade över att ta Venlafaxinen i fredags (tabletten jag tar vid läggdags) då jag sov över hos Sis. På lördagen mådde jag skit. Var extremt yr hela dagen, huvudvärk, illamående och kände bara för att dö. Fick panikattack på bussen och jag klarade inte av att gå från busshållplatsen själv. Jag kommer nog inte hoppa över den tabletten igen...


Jag vill bara må bra. Om så bara för ett litet tag. Känna livslust igen. Njuta av dagarna. Uppskatta det lilla. Ta vara på de fina stunderna och skapa underbara minnen. Göra det jag älskar. Är det verkligen för mycket begärt?

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas