Senaste veckorna har varit extremt jobbiga psykiskt. Ärligt talat har jag känt såhär sen jag kom hem från Mallorca. Jag bär på så många tankar och känslor, och ångesten äter upp mig känns det som. Den bränner, svider, ökar och tär på mig. Den kväver mig vissa stunder. Jag känner mig otroligt ensam och förvirrad många dagar, nästan hela tiden. Jag behöver prata om det här, behöver få ut det på något sätt. Men jag känner inte att det finns någon jag kan prata med. Det känns som alla har glidit ifrån mig på något sätt, att de har tröttnat och gått sin väg. Det blir bara värre och värre och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det längre. Jag känner mig så hopplös, misslyckad och värdelös. Jag är så skadad, så trasig, så varför skulle någon ens vilja stanna vid min sida? Hur kunde jag inbilla mig något sådant? Hur kunde jag sätta mig i den situationen? Just nu är min största kamp att överleva dagarna så gott det går. Men egentligen vill jag bara ge upp.