Jobbiga dagar, jobbiga nätter. Extrem smärta, svåra ångestattacker. Paniken som växer sig större och större, och du känner hur liten du egentligen är. Det värsta är nog människorna runt omkring, de personer du håller närmast, inte förstår eller vill förstå. När de tar det som ingenting, småflinar eller säger att "det är inte så farligt" fast man gång på gång försöker förklara, försöker prata om det. Mörkret faller och du känner dig ensam. Ingen som vill få dig på andra tankar, ingen som vill förstå. Känslan av att vara kvar på exakt samma punkt som du varit på i flera år. Det går inte framåt hur mycket du än försöker, hur mycket du kämpar och uppoffrar. Snart börjar andra se det också, och det blir mer allvar. Men känslan av tomhet sitter kvar. Aldrig nöjd. Alltid ångest. Om det bara kunde få ett slut någon gång...