LIL' BABUSTYLE - The truth is mine

Älskade Bebis, va stark...

Jag är så orolig. Så rädd. Så nojig. Min älskade, vackra, underbara Bebis är inte sig själv. Han har inte varit sig själv på flera veckor. Han ser inte lika glad ut längre, han tjatar inte om att få gå långis, han hälsar inte när man kommer hem, han verkar orolig på något sätt. Han är inte den där glada, jobbiga, mysiga vovven längre. Han går undan. Han rycker till när han hör någonting. Han tjatar inte om godis längre.


Jag vet inte vad som är fel. Det bara vände och blev såhär. Jag hoppas att det bara är en fas, att han snart mår bra igen. Jag trodde först att han kanske hade ont någonstans, men han visar det inte. Han piper inte till eller så när jag har känt på kroppen. Och anledningen till att jag är så enormt nojig, orolig och rädd är för att det är nästan exakt 5 år sedan vi var tvungna att avliva hans mamma. Allt hände så fort på henne också. Det visade sig att hon var stark. Hon hade varit sjuk under en längre tid, men inte visat några tecken alls förrän hon kände att det var dags att ge upp, att gå vidare. Och allt har hänt så snabbt med Bebis. Om han inte blivit sig själv till helgen så ska vi ringa veterinären och rådfråga lite saker. Kanske åka in och göra en hälsoundersökning. Men jag vill inte ringa veterinären. Jag vill inte åka dit. Tänk om de säger till mig att vi måste avliva honom? Att det inte finns mer att göra? Tänk om jag åker hem utan honom?


Jag är så jävla rädd. Jag klarar inte det här. Han får inte lämna mig. Jag var helt förkrossad efter att hans mamma dog och jag tänker på henne varje dag. Hur ska jag klara mig utan Bebis? Vem ska tjata om godis? Vem ska jag gå långis med? Vem ska väcka mig på morgonen? Vem ska tvinga mig att röra på mig när jag inte vill? Vem ska hälsa på mig med gosedjur i munnen när jag kommer hem? Vem ska vara så envis att jag blir galen ibland? Jag vet att jag inte borde ta förhastade slutsatser, att det faktiskt inte behöver vara något allvarligt. Att det bara är en liten fas. Men han är gammal. Han är 10 år, fyller 11 i september. Så därför är jag extra rädd. Hans mamma var 10 år när hon gick bort. Och hon hade varit frisk och levt ett bra liv. Jag är bara rädd att förlora honom också... Jag är inte redo...

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas