LIL' BABUSTYLE - The truth is mine

Just because you can't see it, doesn't mean it doesn't exist

Det är helt omöjligt att ens försöka förklara. Smärtan. Frustrationen. Skammen. Hatet. Jag försöker vara så normal som möjligt när jag är med vänner och runt människor, och oftast lyckas jag med det. Men ibland brister det. Och jag skäms. Jag hatar att visa mig så otroligt svag. Även om andra säger att "det är lugnt, jag dömer inte" så tar det hårt. När man är i en sån olidlig smärta så vill man inte synas. Man vill inte att andra ska se en. Man vill försöka hålla masken så länge det går. Man vill inte vara till besvär för någon. Man vill inte att andra ska behöva ta hänsyn till ens tillstånd eller situation. Man vill bara vara. Man vill inte se hjälplösheten i ögonen på den andra personen när man visar sin smärta rakt ut. Därför håller man masken. Därför kämpar man mot sin egen kropp tills man till slut inte orkar mer. Eller tills man kommer hem. Då kan man gråta och skrika i timmar. Man kastar saker omkring sig, man slår, man hatar och man vill bara dö. Där och då. Man skäms. Man lider.


När smärtan sen avtar efter en timme, en dag, ett dygn eller en vecka, så börjas allt om igen. Dags att ta på sig masken. Dags att försöka vara stark. Dags att kämpa in i det sista för att inte låta någon annan se dig. Och sen är det dags att skrika, gråta och hata tills du inte längre orkar mer. Det är en ond cirkel som är svår att ta sig ur. Det är så svårt att förklara för någon som inte känner smärtan, frustrationen, skammen och hatet, som du gör. Som inte vet vilken kamp det är varje dag att ta sig ur sängen, att överleva dagen och förbereda sig för nästa dag.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas