LIL' BABUSTYLE - The truth is mine

Just because you can't see it, doesn't mean it doesn't exist

Det är helt omöjligt att ens försöka förklara. Smärtan. Frustrationen. Skammen. Hatet. Jag försöker vara så normal som möjligt när jag är med vänner och runt människor, och oftast lyckas jag med det. Men ibland brister det. Och jag skäms. Jag hatar att visa mig så otroligt svag. Även om andra säger att "det är lugnt, jag dömer inte" så tar det hårt. När man är i en sån olidlig smärta så vill man inte synas. Man vill inte att andra ska se en. Man vill försöka hålla masken så länge det går. Man vill inte vara till besvär för någon. Man vill inte att andra ska behöva ta hänsyn till ens tillstånd eller situation. Man vill bara vara. Man vill inte se hjälplösheten i ögonen på den andra personen när man visar sin smärta rakt ut. Därför håller man masken. Därför kämpar man mot sin egen kropp tills man till slut inte orkar mer. Eller tills man kommer hem. Då kan man gråta och skrika i timmar. Man kastar saker omkring sig, man slår, man hatar och man vill bara dö. Där och då. Man skäms. Man lider.


När smärtan sen avtar efter en timme, en dag, ett dygn eller en vecka, så börjas allt om igen. Dags att ta på sig masken. Dags att försöka vara stark. Dags att kämpa in i det sista för att inte låta någon annan se dig. Och sen är det dags att skrika, gråta och hata tills du inte längre orkar mer. Det är en ond cirkel som är svår att ta sig ur. Det är så svårt att förklara för någon som inte känner smärtan, frustrationen, skammen och hatet, som du gör. Som inte vet vilken kamp det är varje dag att ta sig ur sängen, att överleva dagen och förbereda sig för nästa dag.

Dogs are not our best friends, they are family


Bebis och jag hade lite mys i morse.


Idag har jag varit neutral igen. Jag har inte varit glad och inte varit på dåligt humör. Solen och värmen har kommit tillbaka, vilket jag är nöjd över. Mindre nöjd över att jag inte kan vara ute och njuta av det. Huvudvärken har varit riktigt envis den senaste veckan. Den vill helt enkelt inte ge med sig. Mamma tycker att jag bör höra av mig till läkaren och fråga om andra tabletter och berätta att huvudvärken blivit värre, särskilt på morgonen och eftermiddagen. Men jag orkar inte. Jag vet redan vad han kommer säga, så jag tänker ligga lite lågt ett tag till, så får vi se om det vänder.


Ikväll blir det filmkväll igen. Jag och mamma har det på kvällen, då vi båda älskar skräckfilmer. Igår såg vi en riktigt bra film faktiskt, ska ta och tipsa om den någon dag. Vet inte riktigt vad det blir för film ikväll. Vi har en liten lista med filmer som tydligen ska vara sevärda som vi betar av en efter en. Jag hoppas det är en bra film i alla fall. För det är sååå drygt att se dåliga skräckfilmer som varken har skräck eller handling. Tips på bra skräckis?

Nu är det krig

Japp, precis som rubriken lyder: nu är det fan krig! Mitt hår och jag vill inte alls samma saker. Jag har försökt göra blonda slingor i håret för att jag tröttnat på att vara mörk, men mitt hår bara: "Du ska inte ha några blonda slingor, du får nöja dig med orange oavsett vilken färg du använder eller hur många gånger du försöker färga det. Deal with it".  Mhm. Älskar mitt hår. Verkligen. Tack, Och sen när håret hade torkat så såg jag att jag blev lite blondare, men när jag såg mig i spegeln så såg jag vad mitt hår gjort mot mig och ser framför mig hur det hånskrattar och bara: "Nu fick du ditt blonda som du bad om. Men jag la till lite orange också och tänkte "fuck slingor", så jag spred ut färgen lite så det ser ut som du har färgat hela överhåret i blond/orange och har världens största och fulaste utväxt. Och just det, jag gjorde det tydligt också så man ser hur mörkt ditt underhår är. Det var så lite så. Hoppas du är nöjd."


Ja, ni förstår. Mitt hår är emot mig. Totalt. Nej, jag är inte nöjd. Inte ens lite nöjd.  Det här är inte ens i närheten av vad jag ville ha. Nu är det krig. Bring it on! Jag tänker inte visa mitt hår i det här inlägget, för mitt hår ska inte få det nöjet. Så jag bjuder på en annan bild innan allt vände.

Abort - för eller emot?

Bildlänk okänd.

 

Okej, nu tänkte jag ta upp ett - som för många är - känsligt ämne. Nämligen abort. Jag vill börja med att säga att jag är för abort - till en viss gräns. Jag ska förklara lite mer hur jag tänker, längre ner. Men först måste jag säga att jag läste den här artikeln om en kvinna som tydligen känner sig kränkt, för att hon inte fått jobb i Sverige i det hon är utbildad inom, på grund av att hon vägrar göra abort. Detta på grund av sin kristna tro. Och att hon nu vill lämna landet och tänker flytta.  Förstår inte meningen med artikeln, men fick upp några funderingar i huvudet:

Varför utbilda sig inom något sånt där abort ingår, om man är emot abort?
Varför söka ett sånt här jobb i Sverige, där abort fortfarande är lagligt, om du är emot det?
Varför behöver du berätta ut i media att du tänker lämna landet? Bara flytta. Ingen hindrar dig.
Är det du eller Gud som är emot abort? Känner du själv att det är fel eller är det fel för att Gud har sagt det?


Missförstå mig inte. Jag är inte emot personer som är troende. Jag har däremot lite svårt att förstå dem ibland. Jag försöker förstå, men jag förstår helt enkelt inte hur man kan tycka, tänka, göra och känna, utifrån vad det står i en bok, om en man som man inte ens vet existerat? Varför bestämmer han vad du ska tycka, tänka och göra? Jag tycker det är intressant. Och konstigt.


Tillbaka till aborten. Jag är som sagt för abort - till en viss gräns. Jag tycker det är bra på många sätt. Du kan välja att avbryta en oönskad graviditet. Hellre en abort än att ge ett liv till en person som inte ens är önskad till världen. Eller som man kanske inte kan ta hand om. Det kan handla om något psykiskt, eller ekonomi eller någon annan situation. Sen är det bra med abort ifall man exempelvis blivit våldtagen eller sexuellt utnyttjad. En annan sak kan vara att kondomen har spruckit eller att man inte kan ta preventivmedel på grund av olika orsaker. Jag tycker abort är bra för att kvinnan själv kan välja. Men jag tycker det är en självklarhet att både mannen och kvinnan gör ett gemensamt beslut, om de är ett par eller om ingen blivit påtvingad. Jag tycker att mannen har lika rätt att bestämma som kvinnan. Han har ju faktiskt hjälpt till att skapa embroyt. Jag vet att det är kvinnans slutgiltliga beslut och mannen kan endast ge sin syn på saken. Men jag tycker att han har lika mycket rätt till att bestämma som kvinnan. Alltså, varken mer eller mindre.


Så varför är jag emot abort också? Jo, för att det finns enormt många som utnyttjar det. Att man gör abort på grund av att man kan, eller för att man är för lat för att orka skydda sig. Jag är emot det när en person gång på gång blir gravid och sen väljer att göra abort, som om det inte är någonting. Personen tänker helt enkelt inte på att något där i skapas. Att det finns någonting. Jag förstår, som jag nämnt ovan, att kondomen kan spricka osv, och det är en sak. Men att medvetet välja att ha sex utan kondom gång på gång när man vet att man tydligen har lätt för att bli gravid. Det är bara oansvarigt och egoistiskt. Jag har svårt att förstå att personer seriöst använder den här metoden.


Det är inte många saker vi kvinnor kan bestämma över. För tydligen får vi inte ens bestämma hur vi ska se ut, vad vi ska ha på oss, om vi vill ha sex eller inte (för vi måste ju alltid vilja det), vilka vi ska umgås med eller om vi vill gå hem själv på kvällen utan att bli överfallen. Men abort är en mänsklig rättighet, och det är inget de kan ta ifrån oss. Och självklart har vi rätt till att klä oss som vi vill, se ut som vi vill, festa om vi vill, gå hem sent på kvällen om vi vill, ha rätt att säga nej till sex och vilka vi ska umgås med. Vi har exakt lika mycket rätt som männen. Oavsett om ni vill det eller inte. Deal with it.

 
Vad är eran åsikt? Är ni för eller emot abort?

You have to fight through some bad days to earn the best days of your life

Idag är det en sån där dag igen. En dag då jag känner mig ensam, nere och lättirriterad.  Jag har kommit in i en period där jag sover dåligt igen. Jag fryser ihjäl, huvudvärken är stark och jag är så galet trött. Tog en långsam promenad med Bebis förut och det känns som jag har sprungit ett maratonlopp. All ork har runnit av mig. Kanske beror det på att jag har varit valpvakt både i måndags, tisdags och igår. Jag älskar att vara det och jag mår bra av det, men det har nog tagit enormt på mina krafter. Jag kanske vill mer än jag orkar. Idag är jag inte valpvakt så jag tänker spendera dagen i sängen och vila, titta på film och serier. Idag är ingen bra dag. Men jag hoppas att morgondagen är bättre. För jag orkar inte må såhär. Just nu vill jag bara försvinna.

Filmtips: Case 39

Bildlänk


Okej kära fighters, nu tänkte jag tipsa er om en bra skräckfilm! Som ni vet har jag kommit in i en period där jag bara vill se skräckfilmer och jag har sett ett par stycken nu. Denna är dock den enda jag kan rekommendera, för de andra var bara så tråkiga och dåliga. Många av er gillar nog inte skräckfilmer, men jag känner för att den är värd att nämnas ändå.  För den här filmen har i alla fall en story och en handling, till skillnad från många andra skräckisar.


Case 39 handlar om socialarbetaren Emily som tar sig an ett fall där en 10-årig tjej, Lillith, behöver hjälp. Lillith blir utsatt för mordförsök och Emily bestämmer sig för att hon måste hjälpa flickan och sätta dit föräldrarna, som ser ut att vara psykiskt störda. Men allt är inte riktigt som det verkar. Det finns saker som inte går ihop. Varför sker det mystiska saker där personer i ens omgivning helt plötsligt dör? Och är Lillith den lilla oskyldiga barnet som hon visar sig vara? Tiden rinner mot sitt slut och snart inser Emily att hon är i samma situation som Lilliths föräldrar. Hur ska hon göra för att få ett stopp på det?

Tipsa mig om de bästa skräckfilmerna

God morgon! Eller något i den stilen. Idag är jag neutral. Huvudvärken är envis, men har tagit tablett och ätit en stadig frukost så jag hoppas den ger med sig. Är inte på humör, men jag är heller inte på dåligt humör. Neutral. Jobbig känsla, men ändå bättre än dåligt humör, antar jag. Sommaren försvann också.  Den tog semester eller sa upp sig från sitt jobb. Idag ska jag åka ner till stan på ett ärende och sen ska jag vara valpvakt. Det förgyller mina dagar när jag är valpvakt. Jag har något att göra, något att se fram emot.


Ikväll blir det skräckfilm, igen. Har sedan i fredags tittat på skräckfilm på kvällen. Har kommit in i en sån period nu. Men det finns ju inga bra skräckfilmer!? Har sett Saw III, The Boy, The Visit och Paranomal Activity 2 och ingen av dem har ens haft något skräck i sig? Kanske har jag för höga förhoppningar och förväntningar när jag hör ordet skräck...? Vissa skräckfilmer är enbart äckliga, men inte läskiga. Jag vill se något riktigt läskigt. Men det verkar vara svårt att hitta såna filmer.  Jag behöver tips på riktigt läskiga skräckfilmer. Tell me!

"Det här behöver ni veta om oss med kronisk smärta"

Idag hittade jag denna debattartikel som är skriven av Kimia Carolina Favre, där hon beskriver otroligt bra hur det är att leva med kronisk smärta. Det är så mycket som stämmer helt överens, och en del som stämmer lite mindre överens, beroende på vilken typ av smärta och sjukdom du har. Men i helhet så är det såhär för alla med kronisk smärta, oavsett vilken sjukdom du har. Jag kände att jag bara är tvungen att dela med mig av den.


" När den är arg blir den som farligast, som de gångerna den inte låter mig sova eller plågar mina dagar med konstant smärta. Den slår till när jag är som tryggast, när jag tror att jag är i säkerhet och ibland förföljer den mig tills jag inte kan minnas den dagen jag var utan den sist. Den är jävligt egoistisk. Den bryr sig inte om släktträffar, jobb eller och sociala evenemang. Ibland tvingar den mig till och med att stanna hemma och ser till att jag inte glömmer dennes närvaro för en sekund.

Den har blivit ett vittne till de mest fruktansvärda händelserna i mitt liv.

Vi är många som lever med den - på ett eller annat sätt. Kroniskt smärta. Vi gör alla de normala, vardagliga sakerna som vem som helst – Vi skrattar, vi skämtar, vi handlar mat, vi gråter, vi älskar och vi gör allt det medan den finns där i bakgrunden och kollar på. "


Det här är ett litet utdrag ur debattartikeln. Vill ni fortsätta läsa så hittar ni artikeln HÄR. Den är riktigt bra och lärorik. Den ger er en liten insikt i hur det är att leva med kronisk smärta, även om ni inte kan förstå helt.

Hur kan de göra såhär mot oss?

Bildlänk

 

NEEEEEEEJ! Okej, alla ni som älskar serier - ni förstår min känsla. Det var säsongsavslutning för The Originals i torsdags (eller ja, i fredags i Sverige) men jag har inte hunnit se det förrän nu. Avsnittet var riktigt spännande och slutade riktigt bra, så pluspoäng på det! Men jag får alltid en klump i magen och hjärtat krossat när jag vet att det är ett bra tag innan nästa avsnitt eller säsong börjar. För vem orkar vänta!? Förra året fick jag sån ångest, för jag skulle behöva vänta i 5 månader innan nästa säsong skulle komma ut. 5 månader! Det var hemskt. Ni vet, ens favoritserie och allt. Jag gissar på att ni kan relatera. Man känner sig enormt tom inuti. Man vet inte vad man ska göra med sitt liv längre...


Men nu till min stora chock: The Originals säsong 4 kommer inte ut förrän 2017!! Alltså, vaaa? Hur ska jag kunna vänta så länge!? Varför gör de så här mot mig? Förra året var det 5 månader, nu är det minst 7 månader! På riktigt, just nu vet jag inte hur jag ska överleva. Jag hatar när alla serier i princip har säsongsavslutning samtidigt och jag hatar att vänta så länge på nästa avsnitt. Okej, jag förstår att skådespelarna och alla de andra behöver semester, pauser osv. Men kom igen... de kan inte göra så här mot oss....     På tal om serier så trodde alla att Switched at Birth skulle komma ut i augusti det här året, men neeeej, det kommer också ut nästa år. Och Prison Break kommer inte ut förrän nästa år. VAD ÄR DET HÄR!?

Maybe, you're gonna be the one that saves me

Hola amigos! Idag har jag varit på lite bättre humör. Eller ja, ganska bra humör. Vaknade med huvudvärk som vanligt, men inte sån där stark så jag måste ligga i ett mörkt rum (nästan alla mina dagar börjar så), vilket var skönt. Var inte alls på humör ändå. Kände att jag inte visste hur jag mådde eller vad jag ville göra. Kände inte för att höra av mig till någon, men kände inte för att va själv. Kände inte för att göra något, men heller inte bara ligga i sängen hela dagen. Så jag tvingade ut mig själv på en långpromenad med Bebis och jag blev på bättre humör när jag såg hur glad han blev av att vi skulle gå. Efter promenaden så var jag fortfarande på lite bättre humör, så jag tvingade med mamma ner till stan för att testa ett nytt ställe att luncha på. Maten var inte direkt värd pengarna, men vi hade i alla fall en mysig stund. Sen strosade vi runt lite och jag fick bland annat med mig en BH hem. Måste bara säga att Cubus har den skönaste BH'n jag någonsin testat. Är helt kär i den! Tyvärr finns den typ aldrig i min storlek så när jag såg att det bara fanns en kvar i den storleken så slog jag till. 


Kom hem för ett tag sen och nu ska jag bara vila och ta det lugnt. Det behöver jag. Och ikväll blir det mys framför en film med mamma. Ska försöka leta upp en film vi kan se.  Åh, glömde ju nästan bort att säga det. Här ser ni i alla fall hur den nya rosa färgen blev tillsammans med min nya hårfärg!

Tired of life and the things around me

Den här bilden sammanfattar den här dagen. Idag tänker jag lägga mig ner och dö och hoppas på att morgondagen är bättre. Är på enormt dåligt humör, smärtan är olidlig, jag har sovit riktigt dåligt i natt, ångesten på hög nivå och jag är enormt trött på livet idag. Jag orkar inte bry mig om nåt.