LIL' BABUSTYLE - The truth is mine

We all have stories we don't like to talk about

 

Jag brukar inte prata om den delen av mitt liv så mycket. Kanske beror det på att jag är rädd för alla reaktioner, eller för att människor ska döma mig utifrån vad de tror. Kanske skäms jag för det.  Jag har enda sen jag tog mig ur det velat glömma alltihop, men det är en del av mitt liv och det kommer jag inte undan.  Jag kallar det för den mörka tiden. Vill ni veta hur jag tog mig ur mitt tablettmissbruk så kan jag även göra ett inlägg om det.


Det är många år sen det fick sin början. Helt från ingenstans. Jag kan inte minnas exakt när eller vad det var som hände. Men mitt liv valde att ta en enorm vändning. Jag försökte förklara för alla, både mina föräldrar, vänner och lärare. Men ingen lyssnade på mig. ”Du är tonåring, det är bara en fas” var det jag fick höra. För ett tag trodde jag dem, men allt efter som tiden gick så insåg jag att det var mycket mer än så. Jag försökte verkligen förklara och be om hjälp. Men ingen gjorde någonting.


Smärtan blev extremare och extremare. Jag visste inte vart det kom ifrån. Huvudvärk hade jag haft någon gång ibland i mitt liv, men nu var det mer än så. Illamående, yrsel, ljud- och ljuskänslighet. Jag blev mer och mer irriterad. Jag kunde inte koncentrera mig på någonting. Jag låg för det mesta i ett mörkt rum. Där spenderade jag 6 av 7 dagar i veckan. Det var så mitt liv såg ut. Men de andra hade en annan uppfattning. Det gick rykten om att jag skolkade, att jag inte ville leva, att man skulle tycka synd om mig. Att jag bara struntade i skolan. Helt plötsligt var jag i centrum av andras liv. Helt fel hade de inte, för jag ville inte leva. Inte så där. Men jag ville inte dö.


Mamma började köpa huvudvärkstabletter åt mig, utöver de mediciner jag fick utskrivet av läkaren. Jag gillade inte att ta tabletter, men jag behövde det. Jag började med en tablett. Men efter ett tag insåg jag att det inte funkade. Jag hade över 90% frånvaro i skolan och de hotade med att jag skulle få underkänt i alla ämnen, även i det ämnet som jag var bäst på. Jag riskerade att behöva gå om årskursen. Jag hade läkarintyg, men det brydde de sig inte om. Jag fick anonyma brev i mitt skåp, sms och meddelanden på andra sociala medier om hur synd det var om lilla mig, att jag sökte uppmärksamhet och trodde att jag var någon.


Jag var tvungen att prestera bättre. Jag ökade dosen på tabletter och trotsade smärtan och gick till skolan. Det var rena helvetet. Allas blickar var riktade mot mig. De trodde väl att jag var psykiskt sjuk eller något. När tabletterna slutade hjälpa så tog jag fler. Jag var ju tvungen att vara där. Tvungen att göra mitt bästa. Ville de inte förstå så fick jag ta saken i egna händer. Mamma började bli misstänksam. ”Men jag köpte ju ett paket tabletter i förrgår!?” ”Ja, jag vet, mamma. Men jag glömde dem i skolan”. Och så köpte hon fler. Jag kunde ljuga så bra att jag fick min mamma att tro på mig. Hon ville ju inte att jag skulle ha ont. Sanningen var att tabletterna var slut. Hur skulle jag annars kunna göra bra ifrån mig?


Mamma blev mer misstänksam och slutade köpa tabletter. Innan hade hon lagt flera hundra i veckan på det. Då fick jag gå steget längre och köpa det själv. Jag sparade nästan alla mina pengar så att jag kunde köpa på mig tabletter så att jag hade, ifall det skulle krisa. Jag insåg aldrig hur många jag faktiskt tog, men det skulle inte dröja länge förrän jag var uppe i 20-25 tabletter om dagen. Och det blev bara värre och värre...


... Och det var ingen som märkte någonting.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas