LIL' BABUSTYLE - The truth is mine

I'm not the same girl anymore... Pain changed me

En av de svåraste grejerna med att ha en kronisk sjukdom är att inte ge upp. Man vill hela tiden ge upp. När vi först får vår diagnos så är första frågan oftast "När kommer jag att må bättre?" och "När kommer det att försvinna?" Läkarens svar är alltid samma. Orden som senare ekar i huvudet. Ord som du inte kan ta till dig. "Det finns ingenting vi kan göra. Du kommer att få leva med det här resten av ditt liv". Det är inte lätt att ta till sig de där orden. Det är inte lätt att vara positiv. Det är ännu svårare att vara trevlig, glad och social eller ens en fungerande människa under de tuffaste dagarna.


Jag har jobbat länge på att acceptera att jag aldrig kommer bli frisk. Att det bara kan bli bättre. Om det finns en chans att jag kan bli "botad" eller att jag får mindre symtom, så är den chansen väldigt, väldigt liten. Det måste ske ett mirakel. Jag är inte lat. Jag hittar inte på ursäkter. Ibland är jag sur, irriterad eller kort i orden. Vissa dagar kan jag inte ens ta mig upp ur sängen. Knappt att jag kan vända mig i sängen. Det är för att jag känner smärta varje dag, och det kommer jag att få göra resten av mitt liv. Ibland är smärtan så hemsk att jag bara vill dö där och då, medan andra dagar går den att hantera. Men poängen är den samma; jag känner smärta varje dag. Varje morgon när jag vaknar, varje gång när jag går och lägger mig, varje natt. Det tar aldrig stopp. Men trots detta så fortsätter jag att le, skratta och försöka leva mitt liv så mycket som möjligt. Även i de svåraste perioderna när jag bara vill ligga ner och gråta, skrika, kasta saker och dö.


Så snälla, säg inte till mig att jag bara ska rycka upp mig, att jag måste vara positiv, göra mer saker, träffa mer folk, skaffa ett jobb eller gå ut i det fina vädret eller leva livet. Och försök inte ens döma mig när du inte har en aning om vad jag går igenom.

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas