LIL' BABUSTYLE - The truth is mine

Hello square one. Nice to see you again

Varning! Det här kommer bli ett långt, gnälligt, förvirrande och en aning osammanhängande inlägg.


Mitt liv står still. Jag står still. I flera år har jag försökt att må bättre. Jag har tagit ett 20-tal olika mediciner, varit alldeles för många timmar på sjukhuset och akuten, träffat olika läkare varje gång. Jag har varit på oändligt många möten. Möten som har lett mig till absolut ingenstans. Det spelar ingen roll vad jag gör för jag hamnar alltid här. På ruta ett. Det här året skulle jag ta tag i mitt liv. Jag sökte mig in på Samspelet (via Af), jag fick nya mediciner, jag har varit mer utåt och social. Jag har tagit risker. Jag har stått på mig. När jag kom in på Samspelet så trodde jag att det skulle bli lättare. Jag fick börja på hunddagiset igen, vilket jag var överlycklig för. Det känns dock som att jag inte gör ett bra jobb, utan mest är i vägen eftersom jag inte klarar allt för mycket. Hur länge jag får stanna där, vet jag inte.


Jag har kommit in i en dålig period och jag har ingen aning om hur jag ska ta mig härifrån. Jag har mått så sjukt dåligt de senaste månaderna. Jag har ingen livslust. Ingen ork. Jag var helt utan hopp. Men jag blev tipsad om kiropraktorn jag går hos. Jag hade inga förväntningar. Men jag gav det en chans. Jag är glad att jag gjorde det. För även om jag mår skit nu så kommer jag förhoppningsvis må bättre längre fram. Eftersom jag gått med det här så många år, så blir det inte bra på en månad eller två. Det tar tid. Jag litar på honom. Och han är väldigt engagerad i mitt fall. Något som ingen läkare varit. Han förstår mig. Han hjälper mig. Han förklarar för mig. Han berättar vad som är orsaken till att jag mår som jag mår.


Men, nu har jag istället fått veta att det tydligen inte är uppskattat att jag går där. Att jag får hjälp hos en kiropraktor - för att han inte tillhör sjukvården och landstinget. Jag har fått veta att en del blivit besviken för att jag har valt att ta det här steget själv. För mig känns det som ett slag i magen. Folk som har försökt hjälpa mig under en längre tid, blir besvikna när jag väl hittat något som hjälper mig framåt. Ironiskt, eller hur?


Jag har sedan 2014 haft en dröm om att åka som volontär till Spanien. Min dröm är att flytta dit i framtiden och det här är ett perfekt sätt för mig att testa på. Att testa mina vingar och se hur långt jag kan gå, vad jag klarar av. Jag trodde att de runt omkring mig skulle bli stolta och glada att jag vågar ta den här chansen. Chansen att söka mig som volontär. Men än en gång bara besvikelse från deras håll. Allt prat om alla myndigheter, jobb, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan. Jag blir galen. Det känns som att jag är inlåst i en cell utan att kunna röra mig.


Jag vet att det komplicerar saker och ting. Men det här är vad jag vill. Jag trivs inte här. Jag trivs inte i den här staden. Jag trivs inte i det här landet. Jag har aldrig känt mig hemma här. Största problemet är väl Försäkringskassan, när jag väl kommer ut i arbetslivet. De anser inte att migrän och kronisk huvudvärk är en sjukdom värd att jobba mindre för, eller vara hemma för.


Jag har gått hemma under en längre tid, rädd för att göra något åt mitt liv, rädd för att allt ska bli fel. Rädd för att göra allt värre. Jag vill inte sitta hemma och vara rädd längre. Jag vill ta tag i mitt liv. Men hur jag än gör så hamnar jag alltid här. Tillbaka på ruta ett. Utan någon som helst kontroll över mitt liv. Jag är så trött på det här livet. Jag är så trött på att leva.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas