LIL' BABUSTYLE - The truth is mine

Jag älskar mitt nya mobilskal!

Titta vilket fint skal jag klickade hem från GoCustomized.se! Jag har ett bra tag velat göra ett eget skal som är personlig, men jag har inte riktigt vetat hur det ska se ut. Men nu så tog jag tag i det (behövde verkligen nytt skal till mobilen då det andra har gått sönder) och det här är resultatet. Jag är riktigt nöjd! De har så fina designer man kan välja mellan, men du kan också designa ditt eget skal så som jag har gjort. Bilden blev precis så som jag designade det och det är riktigt skönt skal att hålla i. Det känns också som att det är riktigt bra kvalitet på skalet.  Vad tycker ni om mitt nya skal?


Gör ditt eget Honor 6 skal eller varför inte till iPhone, Samsung eller kanske iPad? De har även så att man kan designa eget skal till Huawei, HTC, LG, Motorola, Nokia och Sony. Hur grymt är inte det? De flesta ställen man kan göra sitt eget skal på har i princip bara till iPhone och Samsung, men här finns det fler att välja på. Kommer absolut fortsätta göra mina egna skal på den här sidan! Har ni några förslag på hur mitt nästa skal ska se ut?

Jag har så underbara läsare

Alltså, wow! Jag måste bara ägna det här inlägget till mina kära läsare. Ni är helt fantastiska! Tack så mycket för allt stöd, alla fina kommentarer och allt pepp jag får av er. Ni är underbara! Inte alla, men många av er, tar er verkligen tid till att läsa inläggen och sen kommentera också. Jag blir så rörd av allt fint och peppande ni skriver. Ni får mig att vilja fortsätta blogga, fortsätta kampen mot vården och min sjukdom. Ni finns där för mig, läser, kommenterar och stöttar även på mina värsta dagar. Blir alltid lika glad när jag ser kommentarerna efter varje inlägg!


Ni är så jäkla grymma. Glöm inte det! Låt ingen, verkligen ingen, låta er tro någonting annat! Jag har aldrig brytt mig om hur många besökare jag har på bloggen, för jag har hellre mindre statistik och stöttande, härliga och fantastiska trogna läsare, än besökare som bara kikar in för att lämna en kommentar om att jag ska kika in deras blogg. Och ni är dessa personer. Verkligen tack!

I believe in pink

Dåligt ljus = dåliga bilder

Åh, titta vilken fin topp jag fick hem från Gömda Juveler nu i veckan. Jag älskar färgen! Som säkert alla vet nu så älskar jag rosa. Jag har haft rosa underhår, har massa rosa kläder och alldeles för mycket (påstår mamma, jag säger att man inte kan få för mycket) rosa prydnadssaker. Rosa överallt. I love it! Jag tycker den här toppen är så himla snygg! Den kommer användas flitigt.


Ett tips till er som vill klicka hem något från deras sida; vill ni ha hem det innan jul så beställ senast den 18 december. Just nu har de massor av plagg för endast 99kr. Och så har de en kategori som heter jul special. Massa snyggt i den kategorin som man kan ha på julafton!

Finns ingenting som sårar mer

Det finns absolut ingenting som sårar mig mer än folk som vägrar att förstå när jag försöker förklara min situation. Jag får alltid tillbaka något i stil med "alla har huvudvärk någon gång". Det är sådant här som sårar mer än man tror. Särskilt när jag försöker förklara hur läget ligger till. Jag hade inte klagat en sekund om jag bara hade vanlig huvudvärk som man får då och då. Jag hade varit hur glad som helst, bara jag fått slippa att ha det såhär. 
 
Jag får ofta höra att jag bara söker uppmärksamhet och att folk förstår mig och vad jag går igenom. Jag söker inte uppmärksamhet på något sätt och det sista jag vill är att någon ska tycka synd om mig. Jag söker någon att prata med, någon som någon gång i sitt liv kanske kan förstå vad jag går igenom. Kanske någon har lösningen. Jag tar varje chans jag får. Nej, det finns ingen som förstår vad jag går igenom. Ingen jag känner och ingen jag har pratat med. Ibland finns det folk som har vissa likheter och påstår att de förstår. Jag har försökt prata med terapeuter, läkare, sjukgymnast, men allt de säger är "jag har inte gått igenom det men jag har utbildningen." Men för att förstå mig och min situation, behöver du ha gått igenom samma sak!
 
Det folk måste lära sig är att man vet aldrig vad en annan går igenom om man själv inte har upplevt samma sak eller varit i samma situation! Ta en som har blivit våldtagen som ett extremt (och hemskt!) exempel. Den försöker förklara hur den mår och när den hittar den där speciella personen som den kan prata med så säger den personen "jag förstår". Innerst inne förstår ingen annan än de som har gått igenom den händelsen. Det är en känsla man inte kan föreställa sig. Man vill bara prata om det, utan att bli dömd. Bara prata. Få råd. 
 
När en person säger "jag förstår" efter att man berättat två meningar, så får man känslan av att de inte vill veta, de vill inte lyssna. Kanske vet de inte vad de ska säga eller göra i den situationen. Men att säga "jag förstår" utan att relatera till någonting är inte en lösning. 
 
Snälla, säg aldrig till en person som mår dåligt på ett eller annat sätt, att du förstår vad den går igenom. Om du själv aldrig upplevt det. För en dag är du i samma situation. När du försöker förklara för någon vad som hänt och hur du mår, och den personen säger "jag förstår" och du känner hur hjälplösheten växer, just för att den personen inte vet vad du gått igenom. Det är då du förstår hur förstörd man känner sig.

För mycket att göra och för lite tid

Jag har paaaniiiik! Ni vet, när man har räknat ut hur lång tid det är kvar till en viss grej, men råkat lägga till en eller två veckor? Yep, that's my situation... Som jag sagt tidigare så håller jag på och planerar hur jag ska göra om mitt rum.  Min plan är (snarare var) att bli klar innan jul så att jag kan börja julpynta i mitt rum. Jag har legat lite lågt med planeringen ett tag på grund av vissa saker, men fick för mig igår att börja igen. Men så inser jag att det endast är 2 jävla veckor kvar till jul!? Och jag måste bli klar senast nästa fredag eftersom min bror och min prinsessa kommer hit och ska ha rummet som många av mina grejer är i just nu... Huuuur ska jag hinna få i ordning allting?

 

Okej, ni kanske inte inser hur mycket det är att göra. Såhär ligger det till: Jag har köpt en garderob idag, och den ska monteras ihop, kläder ska rensas och sen läggas in i garderoben, jag ska bli av med min bokhylla och allt som är i bokhyllan nu måste jag lägga undan för stunden och göra plats åt det senare, då det är fotografier, prydnadssaker, alla mina ljuslyktor och lite annat som jag inte har en aning om hur jag ska få plats med. Och som jag sa måste jag bli av med min bokhylla, problemet är bara att den är rätt stor, tung och går inte att ta isär.. Jag ska försöka hitta någon som vill ha den, men det är på så kort varsel eftersom jag senast måste bli av med den på söndag eftermiddag om jag ens ska ha en liiten chans att hinna klart innan jul. Sen ska jag även ut med min nuvarande garderob. Och så ska jag möblera om hela rummet, så alla möbler ska alltså flyttas runt. Och så ska jag byta gardiner, sätta upp tavlor, julpynta och utöver det baka något gott till jul... Som det ser ut nu så får jag alltså inte in något i mitt rum förrän jag får ut saker ur mitt rum. Så bokhyllan och min nuvarande garderob måste ut innan jag kan börja möblera om...

 

Förstår ni vad jag gett mig in på?? Jag är sååå körd..
Blev ett himla rörigt inlägg, men tro mig, det ger rättvisa, för det är så jäkla rörigt just nu. problemet är väl att mitt rum inte är så stort. Och det största problemet är nog vart jag ska få plats med alla prydnadssaker och ljuslyktor och allt som jag nu har i bokhyllan, och det är en hel del. Jag råkade visst glömma bort den biten i planeringen då jag gjorde om hela planeringen. Och eftersom jag har så himla mycket att göra så hinner jag inte heller åka runt och kika efter en rottingbyrå eller liknande som jag skulle kunna lägga allting i.

 

Och jag måste bli klar med allt senast nästa fredag.  Jag hatar mig själv för att jag sätter mig i såna här situationer. Ingen liten själ där ute som har något tips på hur jag kan göra för att hinna med så mycket som möjligt?

Träffat läkaren

Träffade läkaren idag. Och det gick väl... bra. Mamma tyckte han var bra, men jag antar att jag har lite högre förväntningar och kriterier som ska uppnås. Vi pratade mest ytligt om saker och ting, gick inte direkt in och diskuterade om mina punkter jag ville ta upp. Han var lugn, vilket är ett plus. Och han lyssnade, tror jag. Men jag tror inte att han förstod eller riktigt ville ta in det jag berättade. Meningar som "du vet väl att du alltid kommer leva med huvudvärken" och "alla mediciner har sina biverkningar" och "du kan inte alltid skylla på huvudvärken" satte sig ganska djupt på mig. Jag vet ju att jag aldrig kommer bli av med den, för det är ju det som är kroniskt. Och jag förklarade att jag inte förväntar mig att bli frisk, för det hoppet försvann för många år sen. Men jag försökte berätta att jag bara vill lindra huvudvärken, att jag vill ha något som hjälper mig så att jag kan leva. Söka praktik. Skaffa jobb så småningom. Men jag tror inte riktigt det gick hem. Han verkade lite frånvarande när jag nämnde det.


Han sa att jag måste acceptera att det är som det är. Och det har jag gjort, jag har accepterat min sjukdom, men det gör inte att jag lättare kan jobba eller göra saker jag tycker om. Jag vill ju bara ha något för huvudvärken och migränen som gör att den inte är olidlig, som gör att jag kan göra annat än att titta på serier hela dagarna. Han nämnde att jag inte kan ta mina mediciner regelbundet. Och det förstår jag också, men jag försökte verkligen förklara att jag bara tar smärtstillande om det är extrem smärta. För skulle jag ta en tablett varje gång jag kände smärta så skulle det gå åt flera förpackningar i veckan. Han började också prata på läkemedleshuvudvärk efter att mamma tog upp det ämnet. Och jag känner till det. Efter att ha missbrukat huvudvärkstabletter i flera år så lärde jag mig det den hårda vägen. Men jag tog mig ur det. Ensam. Utan hjälp. Det var jobbigt och det var hemskt. Men jag gjorde det. Och jag har inga avsikter på att hamna i den situationen igen. Jag vill bara kunna leva.


Han sa att jag inte alltid kan skylla på huvudvärken. Men det är ju huvudvärken som är problemet? Jag kan inte anstränga mig, jag kan inte vara vid för mycket folk, jag kan inte vara vid speciella ljus eller ljud. Jag kan inte njuta av livet. Huvudvärken är ju hela problemet, egentligen. Det är där allting sitter. Den är så extrem många gånger att jag inte kan göra någonting. Ska jag då inte kunna skylla på huvudvärken? Jag vet ju att den inte kommer försvinna, att jag alltid kommer få leva med den, men allt jag vill är att lindra den så att jag kan försöka leva ett normalt liv. Jag vill också gå på konserter, skaffa familj, ha ett heltidsjobb och resa. Jag vill också kunna umgås med mina vänner utan att riskera ett anfall varje gång. Är det verkligen för mycket begärt? Det sägs att man mår som man förtjänar, men har jag verkligen förtjänat det här?



Han skulle i alla fall kolla igenom min journal (den enda läkaren hittills som velat göra det) och höra av sig sen om vilka mediciner som jag kan tänkas testa. Jag måste behålla min sömntablett trots att jag bad om insomningstablett. Han förklarade att insomningstabletter är beroendeframkallande. Så istället vill han att jag fortsätter med min sömntablett och sen skaffar en läkare på vårdcentralen som kan reda ut varför jag sover så dåligt. Han ville att vi skulle utreda bland annat depression också. Så det fanns inte mer han kunde göra på den fronten. Jag vad om att få sluta med Inderal som är mina förebyggande nu för att jag inte mår bra av dem. Han kontrade med "Alla mediciner har sina biverkningar. De hjälpte mot migränen men du säger att du inte mådde bra i kroppen. Du måste ju välja. Det finns inget mitt emellan". Men jag sa att jag är öppen för förslag. Visa mig fler förebyggande, för kanske mår jag inte lika dåligt av dem. Förhoppningsvis hittar han någon ny jag kan testa och funkar det så funkar det och funkar det inte så funkar det inte. Det återstår att se. Bad om att få tabletter som gör att jag blir piggare och gladare eftersom jag aldrig vaknar utvilad eller glad och jag är nere hela dagarna. Han var lite skeptisk till det, men jag hoppas han tog in vad jag sa. Jag nämnde också andra saker, bland annat botox. Men det ville han tydligen inte prata om eftersom han bytte ämne rätt snabbt.



Nu väntar jag bara på ett brev som ska komma hem med beskrivning på mina mediciner och doser. Det här besöket får 5 av 10. Han som läkare får också 5 av 10. Det gick inte som jag hade hoppats på, men det kunde ha gått mycket värre. Så jag är nöjd ändå. Beroende på vad han skriver ut för mediciner. Jag hoppas att kunna ha en bättre kontakt med vården framöver - eller ingen kontakt alls.

Tappat bort mig själv

... Glöm vad jag skrev igår. Eller nej, kanske inte helt. Men just idag. För idag är huvudvärken verkligen pain in the ass. Är på sjukt dåligt humör, blir riktigt irriterad om ljuset är tänt eller när någon pratar. Fick ta två Alvedon innan jag la mig i natt, och sen fick jag gå upp några timmar senare och återigen ta två Alvedon. Och i morse när jag vaknade så gjorde allt så ont och jag var riktigt irriterad och skrek åt mina föräldrar. Tycker synd om dem som tvingas bo med mig. Det vore så himla mycket bättre för alla om jag bara flyttade hemifrån.


På tal om någonting annat så känner jag att jag har tappat bort mig själv sen jag startade den här bloggen. Ni vet, ny bloggportal, nya start, nya läsare och nya möjligheter. Och jag är glad och tacksam för det. Men någonstans på vägen så tappade jag bort det som bloggen egentligen handlar om från grunden - mitt liv, mina tankar och min sjukdom. Jag har länge hållit in allting, aldrig delat med mig, men sen valde jag att öppna dörren, berätta min historia och dela med mig av allt som kretsar kring mitt liv. Det känns som att min blogg har blivit mer och mer ytlig, att det mindre och mindre handlar om mina känslor, tankar, funderingar och sjukdom. Någonstans där tröttnade jag lite och ville inrikta mig på tips, musik, vardagen och annat. Och det är inte fel, för en varierad blogg är en bra blogg. Men min grund försvann där emellan.


Jag vill hitta dit igen, hitta gnistan och känslan i det jag skriver. Jag vill få ut alla mina tankar, känslor och funderingar. Jag vill få ut mer information kring kroniska osynliga sjukdomar. Men jag vet inte hur jag ska göra det längre. Jag känner mig tom på något sätt. Jag vet inte längre om blogga är något för mig. Jag är osäker på om jag vill fortsätta blogga. Jag älskar att skriva och nå ut till andra, men jag har tappat gnistan och känslorna i mina inlägg, mina inlägg når inte ut som de gjorde förut. Och jag vet inte vad som hände.


Om jag bestämmer mig för att fortsätta blogga så kommer bloggen mestadels bestå av tankar och känslor kring min sjukdom, min historia och allt som hör till. Det kommer att minska med tipsinlägg, vanliga "vad-jag-har-gjort-idag"-inlägg och inspiration. Det kommer komma upp såna inlägg, men inte lika ofta. För om jag fortsätter blogga så vill jag att bloggen inriktar sig på det som det var till för från början.


Om ni inte är intresserade av att läsa om min historia, min sjukdom, mina tankar och känslor, så är det tid att sluta läsa min blogg. Är ni däremot intresserade av att läsa om det, så är jag bara glad för att ni stannar kvar. 

 

 

The words that I speak can't explain how I feel

Det är som att allt har förändrats, men ser likadant ut. Som om allt går i rasande fart medan jag står still. Jag vet inte hur jag mår. Ena dagen mår jag bättre än den andra, men jag kan inte svara på hur jag mår. För helt ärligt vet jag inte exakt hur jag mår. Det är som att jag är neutral på något sätt. Jag har varit i det här stadiet förut, men jag kan fortfarande inte beskriva det. Och jag vet inte vad det beror på. Är min dåliga period över och jag är i övergångsläge? Beror det på att jag har trappat ner på medicinen och tar sista tabletten ikväll? Beror det på att jag har fastat? Eller är det bara en tillfällig fas som jag går igenom nu, för att jag inte har någonting att göra om dagarna och allt jag vill är att komma ut på praktik?


Det är en konstig känsla. Jag är både glad och inte glad. Jag borde vara gladare. Sen jag fastade så har huvudvärken och migränen blivit betydligt bättre. Kanske var det det som behövdes i mitt liv. Innan fastan kunde jag ta maxdos av Alvedon varje dag, vilket är en ganska stor mängd. Sen jag slutade med fastan har jag inte ens behövt ta en Alvedon om dagen. Och det är bra. Riktigt bra är det. Förstår ni nu varför jag borde vara glad och tacksam? Jag har ont, det har jag. Det känns och som vanligt är vissa dagar värre än andra. Det kommer jag inte undan. Men jag tar inte maxdos varje dag längre. Jag har inte tagit maxdos sen innan fastan. Jag klarar av dagarna hyfsat utan att ta Alvedon. Men beror det verkligen på fastan?


Det tär på mig att jag inte vet orsaken. Jag vet inte om det har blivit bättre efter att jag trappat ner med min medicin. Som ni vet sen tidigare så mådde jag inte särskilt bra av medicinen och i somras gick jag in i väggen. Jag var totalt utmattad och mådde extremt dåligt, utan att ens ha en anledning. Jag gissade på att det var tabletterna som spökade, så jag kontaktade läkaren och bad om att få sluta med dem. Men vi bytte till lägre dos istället, vilket blev en aning bättre. Men jag mådde fortfarande inte bra. Så för lite mer än en månad sen började jag trappa ner på medicinen.  Så vad beror allt detta på? Mår jag såhär för att jag nästan helt slutat med medicinen eller för att jag fastade? Eller beror det på något annat?


Beror det kanske på att jag har gått hemma i tre månader och inte längre orkar bry mig om något? Mina dagar är inte särskilt händelserika. Orken finns inte där. Viljan att göra något finns där, men orken är som bortblåst. Allt är tråkigt. Jag gör samma sak dag ut och dag in. Det är som en ond cirkel. Jag fasar för natten och när natten är över fasar jag för dagen. Jag är nu i ett läge där jag inte vet vad jag känner eller vad jag vill känna. Samtidigt som jag vill ut på praktik, göra något av mitt liv, så kan jag inte det än av olika anledningar.


Jag är mest orolig och rädd. Rädd för att min jobbiga period inte är över. Rädd för att det här är något tillfälligt och sen faller jag tillbaka. Tänk om huvudvärken kommer tillbaka? Tänk om migränen kommer tillbaka när jag slutar med medicinen? Jag förväntar mig det värsta. Men jag hoppas på det bästa. Jag kan inte göra så mycket av situationen just nu, men jag hoppas att det är en övergångsfas och att jag är redo snart. För jag mår inte bra av att gå hemma hela dagarna. Jag mår inte bra av att dagarna ser likadana ut, att kolla in i dessa fyra väggar, att gå samma spår.


Jag borde vara enormt tacksam och glad för att huvudvärken lugnat ner sig, för att den inte är lika ihållande och kraftig som förut. Att jag inte behöver ta maxdos varje dag. Att jag kan göra mer om dagarna än att titta på serie. Men rädslan tar över. Rädslan för att falla tillbaka. Rädslan för att detta kanske bara är en tillfällig fas. Så länge jag inte vet orsaken till varför det förbättras, så kan jag heller inte glädjas av det. Ironiskt, eller hur? När en sak blir bättre, som jag så länge väntat på och hoppats på, så kan jag inte vara glad över det.


Jag är livrädd för förändringar. Men jag är också livrädd för att stanna här.
Allt jag vill är att allt ska vara över.
Jag vill bara ha ett liv.
Eller försvinna helt.

Mina bodymists från VS

True Escape - HÄR // Such a flirt - HÄR // Love spell - HÄR // Pure Seduction - HÄR // Sheer Love - HÄR


Ber om ursäkt för dålig bild, var så mörkt så jag fick använda blixt. Här ovan ser ni mina bodymists från Victoria's secret. Min allra första var True Escape som jag fick av Iggy. Mina favoriter är Love spell och Sheer love, de luktar såå himla gott! Gillar såklart de andra också, men mest dessa två. Love spell är min senaste. Min plan är att införskaffa alla bodymists från VS.


Vilka har ni och vilka är era favoriter?

Tjejkvällen igår

Bilder från tjejkvällen igår

Söndag idag, och ni vet ju vad det innebär. Ni som har hängt med ett tag vet ju att jag hatar söndagar och alltid mår dåligt och har ångest på söndagar. Det har liksom suttit i sen jag var liten. Och så mår jag även denna söndag. Huvudvärken har varit ihållande, jag har varit extremt trött så jag har varierat mellan att sova och titta på serier. Så himla händelserik dag har jag haft. Men det är okej, för tjejkvällen igår var mysig och trevlig. Det var precis vad jag behövde. Helst lite oftare. Vi lagade god mat, tog några kort (inte så många på grund av dåligt ljus, ja.. ni ser ju bilderna, heh), snackade skit, laddade upp med godis och chips och tittade på film. Vi såg Dum & dummare 2, som för övrigt var skitrolig. Så min humor! Iggy och Sis tycker att jag liknar den mörkhåriga killen till sättet, HAHA. Japp, då kan ni ju tänka er hur jag är att umgås med. Okej, kanske inte så extremt, men kanske lite...


Hur som helst så hade jag en mysig kväll. Det här måste vi göra om snart, tjejer! Förresten så bara älskar jag hur seriösa vi är på alla bilder vi tar. Helt fantastiskt!

Tjejkväll med mina tjejer

Innan jag klippte mig... saknar mitt hååår. Saknar det rosa också...


Hej på er! Eller något i den stilen. Idag är en bra dag. Japp. Ni hörde vad jag sa, jag har en bra dag. Det är ni inte vana att få höra. Men idag är jag på bra humör, vet ni varför?? Dagen började med att pappa hade en överraskning till mig, så det var bara att skynda sig göra sig i ordning. Det visade sig att vi skulle iväg och äta julbord. Mums! Saknade en del på julbordet dock, men det var en trevlig stund.

Om en stund ska jag iväg till Sis för tjejkväll. Bästa Iggy kommer dit också. Kommer bli så mysigt! Vi ska laga mat, äta massa godis och titta på film. Låter som något jag verkligen behöver just nu. Är så himla trött på livet så en liten paus sitter inte helt fel. Men nu till mitt stora problem: vad fan ska jag ha på mig!? Och hur ska jag ha håret!? Går ju inte att göra ett skit med håret när det är så kort (ni kan se några inlägg längre ner hur mitt hår är nu). När jag hade längre hår (som på bilden) så lärde jag mig äntligen hur jag kunde locka håret och hur det kunde sitta i, men sen jag klippte mig så kan jag inte locka håret längre.. haha. Jag. Orkar. Inte.

Aja, jag kommer nog på nåt. Nu måste jag skynda mig så jag inte kommer försent sen. Vore ju himla dumt. Hoppas ni får en bra lördagskväll! Och Martin, om du av någon anledning skulle se det här (HAHA, som om det kommer hända) så grattis till segern i Idol. Du förtjänade det!

Vem tror ni vinner Idol?

Bildlänk


Yes, snart är det dags för Idolfinalen. Jag har följt det ganska bra i år, men har ändå inte känt att det varit så himla bra. Andra år har faktiskt varit bättre. Kan bero på att i den här säsongen har man inte riktigt sett något framsteg, utan alla har varit bra från början.  Amanda och Bori har varit mina favoriter sen start. Himla synd att Bori åkte ur så tidigt. Men jag hade det på känn att två av dessa skulle stå i finalen. Hade hoppats på att det ar Amanda och Martin, men det gör inget direkt att en till fick komma dit. Hur som helst har jag inga höga förväntningar, men jag hoppas att Amanda tar hem det, för helt ärligt folket, hon är så jäkla grym! Martin är också grymt duktig, men Amanda har varit en favorit sen starten, så jag hejar på henne!

Vem är/var eran favorit? Och vad tycker ni om Idol i år?

Throwback Thursday #5


Det var längesen körde på Throwback Thursday så idag tänkte jag visa lite bilder från Ålandskryssningen jag och bästa Iggy gjorde i somras. Det var så himla najst! Lätt en av de bästa dagarna det här året. Superhärligt väder, underbar solnedgång, god mat och goda drinkar, mycket musik och dans och massa skratt. Det var helt perfekt! Fler såna kryssningar måste vi göra. Så himla roligt var det! Skulle mer än gärna vilja återuppleva den dagen!

Varit hos frisören

Före & efter
(dåligt ljus = dåliga bilder)
(skyller på vinterhalvåret)

 

Aaaaaah, vart fan tog mitt hår vägen!? Jag sa till frisören att hon kunde klippa så kort hon tyckte behövdes eftersom mitt hår är så skadat och topparna var slitna. Jag sa att jag hellre har kort och friskt hår än långt och skadat hår. Och såhär blev resultatet. Jag känner mig så himla naken utan mitt långa hår, haha. Trivs inte alls i kort hår, men mitt hår växer snart ut igen. Jag är ändå nöjd med besöket hos frisören. Vi pratade igenom produkter, vad jag kan tänka på, vad hon trodde skulle passa mig osv. Hon frågade till och med om jag någonsin funderat på att bli frisör...

 

Jag saknar mitt långa hår. Okej, det var inte såå långt, men betydligt längre än jag har nu. Det låg sååå mycket hår på golvet när vi var klara, hah. Hon klippte topparna, rundade av och klippte upp lite. Är ganska nöjd, även om jag inte trivs i kort hår.  Hon sa att jag har väldigt fina och tunna hårstrån och att det är det som gör att mitt hår ser platt ut och kan vara svårt att få volym i och andra saker. Jag hoppas i alla fall att det ska bli lättare att borsta det och styla det nu när det inte är så långt. Jag får helt enkelt gå i uppsatt hår tills jag får tillbaka min längd som jag trivs i. Nu är håret i alla fall lite friskare, förmodligen lite tjockare och lättare att borsta och styla. Känns bra!

 

Jag tycker jag ser så himla konstig ut i kortklippt hår. Eller är det för att jag är så van att ha långt hår? Jag såg också att den bruna färgen inte tog på allt rosa, så jag har lite rosaaktiga slingor där bak, heh. Men det gör inget. Jag har förresten bestämt mig för att vänta med att färga det rosa till närmre jul. Min frisören tyckte jag skulle vänta tills dess och ha i hårinpackning några gånger innan jag färgar det och låta håret återhämta sig. SÅ jag kör på det. Får vara brunhårig ett tag till. Då kanske den rosa färgen håller bra över jul och nyår också!

Min åsikt om julkalendern

Bildlänk

Yes, nu är det dags för mig att säga min åsikt om årets julkalender. Igår var det första december vilket innebär att julkalendern började. Som om ni inte visste det redan. Och jag har redan en åsikt. Det här är på riktigt den sämsta julkalendern jag någonsin har sett. Kanske kan mitt omdöme ändras efter att jag har sett fler avsnitt, men det tvivlar jag starkt på. Jag brukar vara ett stort fan av julkalendrar. De senaste åren har det varit riktigt dåligt ändå, jag menar, förra året var det inte ens snö med i julkalendern. Den var också så dålig att jag slutade titta på den, men jag såg ändå ett par avsnitt och gillade den i början. Sen gick det utför. Den här julkalendern gick utför redan efter 5 minuter. Jag förstår att det var många som skrev till tidningarna att de ogillar julkalendern i år, för den är katastrof. På riktigt alltså.

På senare år har jag i princip bara gillat Barna Hedenhös uppfinner julen. Den var både rolig och bra. Där levde de in i sina roller. Vad jag hade önskat vore annorlunda med årets julkalender är att personerna det handlar om kanske hade åkt med en tidsmaskin tillbaka till vikingatiden och hamnade där och fick se hur vikingarna hade det, för att sen åka till nästa tid i nästa avsnitt osv,  istället för att klä ut sig och låtsas leva som dem och göra saker som de gjorde. Jag är osäker på om jag kommer se fler avsnitt av den här julkalendern. Så. Himla. Dålig.